Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vladimir Lidin: En människoson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄNNISKOSON
137
inte dö, de voro mera företagsamma än de äldre.
Och en dag, sedan de hungrande dragit förbi,
plockade Skvorez upp en människovalp på torget.
Valpen var nio år gammal. Han var svart av
sol och hunger, hans nakna fötter hade svällt
förskräckligt, och huvudet var betäckt med skorv.
Valpen satt vid en mur på torget, likgiltig för allt. Hans
urvattnade ögon stirrade slött framför sig. Han
liknade en raggig hund. Skvorez böjde sig ned över
honom, och hans hjärta pressades samman av
medlidande. Han sade:
— Vad du är skabbig, min gosse. Hungern
förskönar visst inte människan. Kom med, ska du få
mat!
Det var likgiltigt för valpen, var han skulle dö.
Skvorez tog honom med sig hem och satte honom
vid bordet. Han lade en sked framför honom, bröt
av ett stycke bröd och tog fram kall soppa ur ugnen.
— Ät bara, sade han till pojken. Vad tittar du
så för, ingen kommer att göra dig illa.
Pojken tog skeden och började äta. Han åt, så
att han höll på att storkna — soppan bubblade i1
halsen — och Skvorez tog snart skålen från honom.
— Det är nog nu, du får inte äta så mycket i
början, innan du blir van. Vad heter du?
Pojken stirrade dystert framför sig.
— Grisjka.
— Grigorij alltså? Och var är dina föräldrar? Du
är föräldralös, kan jag förstå? Och vart ska du gå
med dessa människor?
— För att skaffa bröd. Vi måste klara oss till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
