Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boris Pilnjak: Godset Belokonsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Solen tittade länge genom den tomma, höstliga
parken in i salongsfönstret. I den tomma, höstliga
tystnaden ljödo skriken från de bortdragande
fågelskarorna över stäppen.
I detta hus hade han tillbragt hela sitt liv, och nu
måste han bort, för alltid. Ordföranden själv, Ivan
Koloturov, hade givit honom den sista befallningen,
och i köket hade de andra, främlingarna, redan gjort
sig hemmastadda.
Furst Prosorovskij hade stigit upp med solen. En
gyllene dag vaknade under det oändliga himlavalvet.
Sådana dagar brukade hans fäder och förfäder
anordna drevjakter med vinthundar. Fälten lågo nu
nakna och kala, rågstubben reste sig vass från
marken, vargarna tjöto i fjärran.
Men redan dagen förut hade man vid huvudingången
till godset slagit upp en röd skylt med inskriften:
»Belokonsks fattigkommitté», och hela natten igenom
släpade man möblerna fram och tillbaka i matsalen.
I salongen hade allt tills vidare förblivit vid
det gamla; i herrummet skimrade ännu böckernas
förgyllda ryggar innanför glaset på bokskåpen. Ack,
hans böcker! Skulle nu deras ljuva gift undandragas
honom ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
