Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrej Platonov: En mästares tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄSTARES TILLKOMST 173
så väl till mods, att de sträckte på sina grenar, fast
det var vindstilla.
Zachar Pavlovitj brydde sig inte om naturens
glädje. Han hade upprörts av det okända lokomotivet,
som tystnat igen. Då han lade sig ned för att
sova, tänkte han på att till och med regnet gjorde
nytta, medan han själv sov och meningslöst gömde
sig i skogen. Vagabonden hade dött, och han själv
skulle dö. Denne hade inte förfärdigat något under
hela sitt liv — bara sett på och anpassat sig,
förundrat sig över allt, i varje enkel sak sett en
underbar skapelse och inte ens kunnat lyfta handen
för att förstöra något. Plockade bara svampar, men
hade till och med svårt att hitta dem. Så dog han,
utan att ha uträttat något gott eller ont i sitt liv.
På morgonen lyste en stor sol, och skogen sjöng
med hela styrkan av sin röst. En frisk vind blåste
mellan träden. Zachar Pavlovitj lade inte så mycket
märke till den underbara morgonen som till ombytet
av arbetet: regnet hade somnat i myllan, dess plats
hade intagits av solen. Solen satte vinden i rörelse,
grenarna slingrade sig i varandra, buskarna och
gräset mumlade, och själva regnet, som inte hunnit
vila ut ordentligt, steg åter upp ur jorden, väckt
av den kittlande värmen, och samlade ihop sig till
moln.
Zachar Pavlovitj lade sina träsaker i säcken — så
mycket som fick rum däri — och gick bort längs
en smal stig.
Vagabonden ägnade han inte någon
uppmärksamhet — de döda äro oansenliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
