Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 M I CHAIL SOSTJENKO
En vecka gick, ännu en... Gavrila Vasiljevitj var
på gott humör, sköt med kanonen, ställde till med
baler...
Slutligen anlände en ryttare. Meddelade: furst
Muchin hade nyss kommit med båten.
Hela dagen var Gavrila Vasiljevitj mycket orolig.
Nästa morgon lät han ordna allt för resan. Man
spände tolv hästar för hans vagn, en trumpetare på
kuskbocken, ett koppel hundar efter vagnen, och så
bar det i väg.
Men Gavrila Vasiljevitj hann inte ens fram till
Ruttna träsket, förrän han befallde att stanna.
Han tänkte: Vad tusan ränner jag efter som en
pojke? Och vem då till? Till en obetydlig officer!
Jag som är inskriven i sammetsboken och som tsaren
spelat dam med! Tillbaks!
Gavrila Vasiljevitj vände om till Subovo — bara
förelöparen kom fram till furstens gård. Där
väntade man otåligt på Gavrila Vasiljevitj, men Gavrila
Vasiljevitj dröjde. Frågorna haglade: vad? hur?
varför?
Först på kvällen fick man veta, att Gavrila
Vasiljevitj vänt om på halva vägen, utan att ens ha kommit
fram till Ruttna träsket.
Så gick en dag, två, tre. På båda hållen var man
för stolt att ta första steget. Slutligen, efter en
vecka, skickade furst Muchin en ryttare till Subovo.
Gavrila Vasiljevitj satt just på verandan hos Lenjka
och åt chalva.
Ryttaren steg inte av hästen och befallde, att
portarna inte skulle stängas efter honom. Han såg fräckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
