Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 M I CHAIL SOSTJENKO
deles utom sig, till fots, med rufsigt hår — hon
skakade i hela kroppen.
Gavrila Vasiljevitj fick syn på henne från sitt
fönster, log föraktfullt, ropade på sin tjänare Grisjka
och befallde honom att ge henne papperen. Men
själv gick han inte ner, tittade bara ut genom fönstret,
när hon gick över gården. Men han stod inte länge
kvar där uppe, utan sprang ner till porten. Såg efter
henne med rynkad panna. Furstinnan Lipotjka gick
där borta på vägen med hastiga steg, höll papperen
hårt tryckta i handen och släpade ena foten efter
sig i dammet.
Slutet
Gubben drog fram sin skära näsduk, snöt sig,
torkade ögonen och teg.
Jag såg på Gavrila Vasiljevitj. Han satt ännu på
marken. Han samlade ihop smulorna i handflatan
och strödde dem i munnen.
— Och vidare? frågade jag gubben.
— Det var allt.
— Förlåt, men ni har inte berättat, hur han brände
ner Subovo» Och om Lenj ka.
Gubben såg snett på mig.
— Ja, han brände ner det, då han fick höra talas
om revolutionen,. Brände ner det. Än sen? Utan att
fråga er om lov. Och gick naken bort... Och vad är
ni för en?
— Förlåt, sade jag förvånad, men ni berättade ju
själv...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
