Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Volkov: Undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I
Fetinja är gammal-gammal, men hennes stuga är
ännu mer ålderstigen.
Med varje dag närmar hon sig alltmer graven, men
stugan är före henne. Den gamla tar ett steg,
stugan två — den tycks när som helst kunna falla
samman, håller knappast ihop. Som om vinden bara
behövde truta ut med munnen för att blåsa omkull
den.
När natten breder sin sarafan över jorden, och
månen, den skojaren, sticker in sin vita tunga genom
springorna för att retas med den gamla, då le
också stjärnorna-änglaögonen och locka och locka:
Fetinja, guds barn, kom till oss, vi ska skydda
din själ mot ovädret med våra vingar och värma
den med vår andedräkt...
Nog vore det skönt, å, så skönt... men gud fader
håller henne kvar på jorden. Hon har nog inte bett
tillräckligt än för sina synder.
Mest fruktar hon vintern, som likt en grälsjuk
svärmor brummar i snöyran. Själva kölden stormar
in i stugan, sätter sig i ett hörn, stryker sitt vita
skägg, bultar med knytnävarna mot väggen och
försöker få tag i den gamla. Det är tur, att hans åldriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
