Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Vardagsliv och sedvänjor. Fester och andlig kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aragonien, Katalonien och Valencia. Det var adressaten som fick
betala portot. De vanligaste befordringsmedlen voro riddjur: hastar,
åsnor och mulor, understundom bärstolar, men däremot — såsom
man lätt kan tänka sig med hänsyn till vägarnas beskaffenhet —
mycket sällan vagnar.
Vad de främmande reseskildrarna isynnerhet klaga över är den
mängd av obehag de fingo utstå i sina mellanhavanden med tullbetjäning
och andra ämbetsmän, vilka i allmänhet ej läto beveka sig till
medgörlighet på annat sätt än mot klingande valuta. Vidare klaga de över
de särskilt på landsbygden dåliga värdshusen, där kök, stall och
spisningslokal tillsammans bildade ett enda rum, där det vimlade av
mulåsnedrivare och annat dylikt folk — liksom också av ohyra — och
där det ibland kunde hända, att man väl kunde få kärl att koka mat
i, men däremot ingen mat. Härvid bör dock anmärkas, att somliga
av reseskildrarna varit grättna och bortskämda individer och att
andra — för att roa sina läsare — brett tämligen tjockt på i sina
skildringar.
Det måleriska och intressanta som kunde finnas i en dylik
bykrog med alla de skiftande slag av resenärer, som passerade eller slogo
sig ned där, hava dessa utlänningar uppenbarligen icke haft någon
synnerlig blick för. Däremot har exempelvis Cervantes lämnat
förträffliga bilder från dessa värdshus. Där fanns det både förnämt och
gement folk, gycklare och marionettspelare, zigenare och
galerslavs-transporter, munkar och eremiter, studenter, avskedade soldater,
»det heliga brödraskapets» patrullryttare o. s. v. Däremot spela
historier om rövaranfall en ganska betydande roll i reseberättelserna —
det har dock konstaterats perioder under vilka förhållandena voro
bättre — och ofta erforo resenärerna med ängslan, att kusten, trots
de vakttorn man såg utplanterade där med vissa mellanrum, icke
var säker för moriska piraters strandhugg. Det skulle ju vara ett högst
ohyggligt slut på resan att bliva förd som slav till Algeriet. I jämförelse
med en slik eventualitet hade det föga att betyda, att den spanska
lantbefolkningen understundom uppförde sig mindre älskvärt mot
de vägfarande, ropade »luteranos» eller »borrachos» (fyllbultar) eller
»gabachos» (franska hundar) efter dem och bombarderade dem med
stenar eller andra projektiler.
Att de nämnda reseskildrarna hava så litet att säga om de
byggnadsverk i de spanska städerna, som äro av arkitektoniskt värde,
kommer sig helt visst därav, att den europeiska smaken på den tiden
förhånade den medeltida — för att icke tala om den arabiska — konsten.
Betecknande är, att Escorials tunga granitmassa i barockstil är det
byggnadsverk som avlockar främlingarna den största beundran. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
