Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Vardagsliv och sedvänjor. Fester och andlig kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danser, härröra från en senare tid än den, som man gemenligen kallar
Spaniens storhetstid. Däremot är »seguidilla» en gammal folkdans.
En njutning, som allt hitintills, och det med fog, betraktats såsom
specifikt spansk och som Europa ursprungligen fick del av genom de
spanska conquistadores, är bruket av tobak. I det egentliga Spanien
infördes emellertid detta bruk först i slutet av det sextonde
århundradet. Visserligen talar Calderón om både röktobak och snus, men
röktobaken — som endast röktes i pipor — synes för det mesta ha
kommit till användning bland sjöfolk; snus däremot stod högre i
anseende och brukades mera allmänt, även bland kyrkans män. Det
var för övrigt spanska andlige som i början av 1600-talet förde bruket
av snus till Rom. Bruket av cigarrer och cigarretter, som då redan
under lång tid varit känt bland indianerna, kom ej till det egentliga
Spanien förrän omkring år 1700, men blev då snart utomordentligt
modernt.
* * *
Vi hava redan omnämnt teaterföreställningar såsom en bland
spanjorernas mest eftersökta förlustelser, trots det att de rönte starkt
motstånd från prästerskapets sida. Teatertrupper av olika värde —
alltifrån sådana, som voro små och fattiga, till sådana, som både
åtnjöto anseende och voro väl utrustade — drogo land och rike omkring.
Senare påbjöd regeringen, att det i hela landet blott finge finnas tolv
teatersällskap och endast ett i sänder i varje stad, Madrid och Sevilla
undantagna.
I Madrid fanns det från år 1587 två stora teatrar, Teatro de la
Cruz och Teatro del Principe. Direktörerna för de teatersällskap,
som gåvo föreställningar där, fingo betala en betydande avgift till de
fromma, välgörande brödraskap, som ägde teaterbyggnaderna, och
en otalig mängd dramatiska författare, bland dem talanger av hög
rang — med den geniale folkgunstlingen Lope de Vega huvudet högre
än alla de andra — tillfredsställde folkets nära nog omättliga
skådespelslystnad med slag i slag följande nyheter i en för Spanien
karakteristisk versifierad dramaform, en blandning av allvar och skämt. Här
fick man se ämnen, hämtade ur det dagliga livet, glatt och glansfullt
framställda i »kapp- och värjstycken»; här ställdes man ansikte mot
ansikte med olika gestalter ur historien, både den inhemska och den
utländska, både den heliga och den världsliga, både den äldsta och den
allra nyaste. Den ena dagen Cid eller Cæsar, nästa dag madonnan
själv eller en beryktad rövarhövding, patriarken Jakob eller greve
Essex. Och här var det aldrig tal om något anspråksfullt »klassiskt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
