Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Litteratur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk: hans roman »Don Quijote av La Mancha» och hans noveller.
De sistnämnda äro ett dussin till antalet och av sinsemellan tämligen
skiftande värde; några av dem äro emellertid alldeles förträffligt
tecknade livsbilder, framför allt ur det spanska samhälle, i vilket
författaren levde och som han var så förtrogen med. Mest av dem alla
gäller detta utan tvivel den geniala dialogen mellan de båda hundarna,
som berätta sina upplevelser. Men i högre grad än något annat av
hans verk är »Don Quijote» det, varpå hans namnkunnighet alltid
varit grundad. Denna bok är oemotsägligen till sin ursprungliga
anläggning ett angrepp på de så kallade »libros de caballeria»,
riddarromanerna, vilka enkannerligen omkring mitten av det sextonde
århundradet framkallat ett sannskyldigt rus av hänförelse och fantastiskt
svärmeri hos den spanska nationen.
Det finnes många historier om hur förryckta otaliga människor
blevo av denna lektyr. Sålunda berättas, att hela familjer,
tjänstepersonalen inberäknad, kunde försmälta i tårar, när de läste om
romanhjälten Amadis’ död; ja, det säges till och med, att en adelsman
en gång svimmade vid den läsningen. Vidare heter det, att en student
i Salamanca, som var en ivrig romanläsare, blev så betagen, när han
läste om en riddares kamp mot en skara stigmän, att han sprang upp
och började med dragen värja hugga och sticka åt alla håll i rummet
för att komma den överfallne hjälten till undsättning.
Cervantes fann uppenbarligen en till den grad fantasihetsande och
därjämte lögnaktig lektyr osund och drog därför i härnad mot
densamma genom att skildra, hur en adelsman från en liten stad — för
övrigt en utmärkt präktig karl — får sitt huvud så förvridet genom
ständig läsning av dylika riddarromaner, att han lämnar sitt hem och
drager ut som vandrande riddare, fylld med ideal, vilka endast ha det
felet, att han icke förmår bringa dem i överensstämmelse med den
levande verklighet, som han möter på sin väg. När han t. ex. stöter
på ett ressällskap, bestående av några hyggliga och fredliga ryttare,
vilka åtföljas av ett par damer som åka i en kaross, så tror han, att det
är en skara ogärningsmän, som fångat och hålla på att bortföra ett par
prinsessor, och ställer till ett förskräckligt spektakel, ja, vållar
verkliga olyckor. För den bålde riddaren sluta dylika äventyr ofta med
en högst prosaisk bastonad.
Vid sidan av denna huvudperson med hans ofta bakvänt tillämpade
idealism har diktaren ställt hans högst komiske vapendragare Sancho
Panza, en briljant genomförd karaktärsskildring av en bonde, en
äkt-spansk bonde. Han är på samma gång enfaldig, snusförnuftig och
bondslug, ja, understundom en tolk för den mest genuina folkliga
visdom; han är rädd om sitt skfnn, men ändå inte alls bortkommen, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
