Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Litteratur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nödvändighet nämna den ypperlige mexikanske dramatikern Alarcon,
en fin karaktärstecknare och en författare med mera sober diktion,
än man finner hos de flesta av hans diktarbröder, liksom ock den
kvicke, kloke och världserfarne munken Tirso de Molina, som
allmänt antages vara skapare av Don-Juan-typen, men som skrivit mera
betydande stycken än »Förföraren i Sevilla», det drama, vari den
gestalt är tecknad, som senare fördes upp på scenen av Moliere och
Mozart. Utlandets dramatiker hava gjort rika skördar bland det
spanska nationaldramats skatter, icke minst därför att man hos de
spanska författarna fann så mycket av vad man kallar »teater», vilket
ju nu en gång blivit en så nödvändig ingrediens i en teaterpjäs.
Till en helt annan sfär förflyttas vi genom den heliga Teresas
personlighet och skrifter, nämligen till den religiösa mystiken, och dock
komma vi härvid ingalunda utanför det andliga Spaniens gränser.
Teresa de Cepeda (1515—1582) var en ung, vacker adelsdam, som vände
sig bort från världen och blev karmeliternunna. På ett praktiskt och
energiskt sätt verkade hon för reformering av den orden hon tillhörde,
hon skydde ej vare sig långa vandringar eller andra strapatser och
lidanden, och hennes brev vittna om hennes klara blick, hennes fasta
vilja och hennes mer än vanliga framställningsförmåga. Men
märkligast har hon blivit genom sina inre religiösa upplevelser, sina
hänryckningar och visioner, vilka hon bragte i överensstämmelse med
den katolska kyrkans dogmer och skildrade i högst intressanta böcker,
som göra henne till en av de egendomligaste och mest betydande i den
rätt talrika skaran av spanska mystiker. Också har kyrkan efter
hennes död upptagit henne bland sina helgon.
En annan karaktärsfull och betydande gestalt i den spanska
storhetstidens litteratur är Luis de Gongora (1561—1627). Han var en
andans man, men först och främst författare. Man kan i fråga om
denne diktares alster skilja mellan tvenne skarpt avgränsade perioder
och riktningar. I den första är han en frisk, ja, tidvis naivt hjärtlig
lyriker med anknytning till folkpoesien, om ock dennas ton hos honom
något förfinats. I sina satiriska poem röjer han dessutom en bitande
skarp naturell, som bland andra även Lope de Vega fick sina slängar
av. I gengäld sparade Lope de Vega icke heller Göngora, när denne
slog in i en ny riktning, som efter honom fick namnet gongorism och
som trots motstånd från många håll fann en god jordmån bland hans
landsmän. Gongorismen innebar en strävan efter förnäm och kräsen
stilkonst inom poesien. Den var befryndad med liknande samtidiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
