Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Litteratur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värt intresse. Det är nog hans porträtt som på genomsnittsåskådaren
göra det djupaste intrycket, tack vare den gedigenhet och en viss
egendomlig själfullhet, som äro utmärkande för dem. Oftast återgiva
nämligen porträtten asketiskt magra gestalter, vanligen klädda i
prästerlig skrud.
El Grecos komposition ter sig ibland underligt kantig och så att
säga hopsplitsad, med omotiverat divergerande linjer, stretande
änglavingar o. d., och man studsar inför hans ofta besynnerliga
utformning; de långsträckta, oproportionerade figurerna med sina små
huvuden kunna se ut som om de legat i press, och ibland förefaller det nästan,
som om armar och ben varit lösskruvade och sedan blivit oriktigt
påsatta igen. Mestadels begagnar han mörka färger; på sina större
religiösa dukar anbringar han på himlen underligt grönaktiga,
svavelgula, mattgrå och violetta halvtoner. Hans huvudverk är den tavla
som föreställer grevens av Orgaz begravning. Denne adelsman hade
en gång i forna dagar fallit som tapper krigshjälte i kampen mot
Saracenerna, vilket gav upphov till en sägen som visste berätta, att
utskickade från himlen infunno sig vid hans begravning och med egna
händer myllade ned honom i jorden. Denna legendariska tilldragelse
bevistas på El Grecos tavla av ett antal adelsmän och borgare i Toledo
från konstnärens egen samtid, en samling utmärkta porträtt,
långlagda ansikten med spetsiga näsor, med uttryck av melankoli och
extas och delvis med mot himlen riktade blickar, men onekligen
präglade av äkta spansk förnämhet. Konstnären visar här, att han hade
blick för vissa framträdande egenskaper hos den nation, av vilken
han själv blivit en medlem.
Liksom Calderons skådespelsdiktning bildar avslutningen på den
litterära storhetstiden, på samma sätt är Murillos konst att beteckna
såsom slutackordet av den konstnärliga. Och i sin konst hava de båda
mästarna ej så litet gemensamt. Murillos död inträffade året efter
Calderons, nämligen 1682; han var då 64 år gammal.
Liksom förhållandet var med de flesta i denna framställning
omtalade konstnärspersonligheterna — i motsats till
diktarpersonligheterna — förflöt Murillos levnad i lugn och ro, i saknad av alla som
helst märkligare händelser. I Sevilla var han född, och där framlevde
han i ett lyckligt hem nästan hela sitt liv. Resor utanför Spanien
företog han ej, och det enda som vållade honom något nämnvärt bryderi
var en eller annan sammanstötning med kollegerna i styrelsen för
den av honom själv stiftade sevillanska konstakademien.
Beställningar strömmade oavlåtligt in till honom, framför allt från kyrkan,
som ju i det hela taget var de spanska konstnärernas bästa stöd och
i huvudsak blev bestämmande för de riktlinjer, som den spanska kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
