Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ascheberg, Margaretha von - Aslög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigare“, hade säterierna så väl som prestgårdarna
fått åtaga sig denna börda. Huru mycket dess
öfverste grefve Barnekow och hans enka bidragit
till regimentets utrustning kunna vi ej upplysa.
Först 1702 öfverfördes det till Lifland. Då var
friherre C. A. von Buchwald dess chef. Under
honom kämpade regimentet vid Pultusk 1703,
stormade Reusch-Lemberg 1704, stridde vid
Frauenstedt 1706, då Buchwald blef svårt blesserad.
Han dog 1707 och efterföljdes af prins Maximilian
af Würtemberg, hvilken sårades då han förde
regimentet öfver Berezinaströmmen 1708 och
blef sedan, tillika med hela regimentet,
tillfångatagen 1709 vid Pultava.
Då fru grefvinnan Barnekow, eller Ascheberg
(som hon benämndes med sitt farsnamn),
1753 afled, åttiotvå år gammal, blef hon på
mångahanda sätt och af mångfaldiga personer
lofordad, förutom det att de fattigas välsignelser
följde henne i grafven, hvilken länge och ymnigt
vattnades af tacksamhetens och saknadens varma
tårar.
Prosten Casten Aulin i Malmö skref öfver
henne en likpredikan, som med tillegnan och
personalier m. m. bildar en volym af 30 ark in
folio. I denna likpredikan säges: “De fattiga
följde henne, såsom en stor skara, hvart hon
reste mellan sina egendomar.“ Vi skulle för vår
del tycka det varit bättre, om under hennes
egendomar ej funnits så många fattiga. Men samme
loftalare fortfar: “Hon tröttades icke att göra väl
och hennes hand var för dem (de behöfvande)
aldrig tillsluten. Hon gjorde dem godt
uppenbarligen; derom vittna hospitaler och skolor,
dem hon byggt vid sina sätesgårdar, till de
gamlas understöd och de ungas undervisning. Hon
gjorde dem godt hemligen. Här skrefs månget
bref, som ingen visste, utan hon och den Allvetande;
men det kom ej tomt till den nödlidande,
fast han ej visste hvarifrån det kom.“
Ur de till predikan fogade minnesskrifter på
vers och prosa anföra vi ur Meijerfelts: “Hon
gjorde allt för samvetets, intet för anseendets
skull.“ – “Hon bar sin själs adelsbref skrifvet
på sin panna.“ – Dalin sjöng: “Vår sälla döda
gjorde heder åt menniskoslägtet och sitt kön“, etc.
Vi skulle här kunna anföra ännu en hel
mängd citater af då lefvande skalder, författare
och predikanter, alltsammans ländande till fru
Aschebergs, eller rättare, grefvinnan Barnekows
lof och pris; men vi inskränka oss till hvad vi
redan om henne ordat, öfvertygade om att det
är tillräckligt för att gifva ett begrepp om hvad
hon i lifstiden var – en högst ovanlig, till själ
och hjerta alldeles förträfflig qvinna.
Aslög. Mycket har om denna konungadotter
blifvit taladt och sjunget, samt om hennes högst
underbara öden. “Som Aslög i kung Heimers
harpa“, yttrar Tegnér i sin Axel, och för dem,
som icke känna rätta meningen med detta
uttryck torde berättelsen om denna flicka, sådan
den nordiska häfden omtalar den, icke anses
ovälkommen.
Aslög var sista ättlingen af den i sagorna,
så ryktbara och mångbesjungna Wölsungaslägten.
Hennes far var den namnkunnige hjelten Sigurd
Fafnisbane, modern den fordna sköldmön
Brynhilda.
Heimer var en från sitt land fördrifven
konung, hvilken såsom harpspelare och hofskald
vistades hos Sigurd. Då nu denne sistnämnde
stupade för fiendehand och Brynhilda kastade
sig på spetsen af sitt svärd, för att få följa
honom till gudars boning, skyndade Heimer undan
med deras barn, den då fyraåriga Aslög, på det
hon ej måtte råka i fiendens händer.
Han hade låtit göra en harpa, så stor att
lilla Aslög fick rum derinne, tillika med några
dyrbara smycken, och på så sätt förde han
barnet med sig. Ensam med henne i skog och mark
lät han henne stiga ut och springa omkring;
eller ock satt hon vid hans knän och lyssnade,
klokt och uppmärksamt, till hvad han förtäljde
om hennes föräldrar. Men så snart någon hördes
nalkas inneslöt han henne åter i harpan,
och då, hon derinne grät, spelade han på
strängaspelet och sjöng dertill, för att öfverrösta och
nedtysta hennes klagan.
Så hade nu den gamle mannen, som hade
en konungs växt och later, men en stafmans
(tiggares) drägt, vandrat omkring en längre tid,
då han en afton i mörkningen, trött och förfrusen,
nalkades till en enstaka koja i skogen, der
han steg in och begärde herberge samt något att
stilla sin hunger med. Hustrun, som var ensam
hemma, visade sig mycket ogin och kunde knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
