Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, Maria - Botholfsdotter, Sigrid - Bothwild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommendera ett helt batteri de mest oregerliga
tolfpundiga artillerister, än Långa Maricken,
som hon kallades. Nästan ingen vecka förgick,
utan att Långa Maricken gick med “Spanska
fiolen“. Detta är nu hos oss ett föråldradt
begrepp, som torde tarfva förklaring. “Spanska
fiolen“ var ett straffinstrument, som ännu i
början af detta århundrade användes på kasernerade
soldathustrur, hvilka brustit i den disciplin man
ansåg nödvändig inom kasernen, framförallt hvad
ordning och renlighet angick. “Spanska fiolen“
var af trä med hål för halsen och båda
händerna. Sedan detta instrument blifvit appliceradt
på sitt offer, dref profossen synderskan
framför sig, vid hvart annat steg ryckande i
fiolens hals, hvilket i sin ordning orsakade en
rörelse i förbryterskans hufvud. Exekutionen
bivistades vanligen af en stor skara pojkar och
andra nyfikna personer. Det var ett folknöje
för alla, utom för den olycklige artilleristen.
Den Långa Maricken måste, som sagt är, nästan
hvarje vecka vandra utför Bohus’ backe, ned åt
Kongelf, för att der, med “spanska fiolen“ om
halsen och profossen efter sig, representera den
svenska lagstiftningens humanitet den tiden. Den
som mötte Maricken vid ett sådant tillfälle ryste
ovilkorligen för hennes ögon, ty de voro den
fångna tigrinnans, och rörelsen i hennes muskler
röjde att den “spanska fiolen“ för tillfället
var af nöden.
Men en dag var hon med ens försvunnen,
till stor lättnad för alla, hennes man icke
undantagen, utom för profossen, som gick miste
om den alltid säkert påräknade ersättningen för
“spanska fiolen“, samt för Kongelfs gatpojkar,
hvilka gingo miste om ett gratisspektakel; som
sagdt var, hon var försvunnen.
Några månader derefter inrapporterades från
Skeppslanda pastorat, att en passlös qvinna af
eget utseende, åtföljd af en mängd mer och
mindre misstänkta qvinnor, derstädes infunnit sig,
för att hålla konventiklar. Presterskapet, med
skäl missnöjdt, isynnerhet öfver qvinnors inblandning
i kyrkans angelägenheter, hade derom gjort
anmälan, och konungens befallningshafvandes
ordres utfärdades att utspana och tillvarataga de
brottsliga. – Det skedde. Konventiklarnes
förestånderska befanns vara Långa Maricken; hennes
följeslagerskors namn har icke historien, men
sannolikt andra auktoriteter, upptecknat. Långa
Maricken och hennes biträden grepos och fördes
till Bohus. Ditkommen utbröt hon i det vildaste
raseri, då “spanska fiolen“ ånyo sattes på
hennes hals. “Här finnes icke frihet, hvarken i
det ena eller andra“, skrek hon med vild stämma,
då det efter vanligheten bar utför Bohus’
backe.
Mången stor fältherres, mången stor mans
minne har i Bohus’ nejder förbleknat. Långa
Marickens lefver. – O, menskliga storhet!
Botholfsdotter, Sigrid, var den sista
abbedissan i Wreta kloster, från 1513 till 1538. Hon
fick, 1529, af konung Gustaf I alla inkomsterna
af klostret, mot vilkor, att gifva trehundra mark
örtog för detta och Askaby kloster. Konungen
var ej hård mot detta kloster, emedan förnäma
mäns döttrar här voro intagna och hans egen
svärmor Ebba Grip vistades här under sitt
enkostånd till 1549, då hon dog i pesten och begrafdes
i Linköpings domkyrkas högchor. – Botholfsdotter
hette den 14:de abbedissan i ordningen
uti Wadstena kloster. Hon valdes 1534 och
afsattes 1539.
Bothwild. Denna forntida prinsessas öden
äro så sammanflätade med sagan om den skicklige
vapensmeden Waulunder, att vi göra bäst i
att från början tala om honom.
Waulunder, eller Wölund, lärer, ehuru
traditionen om honom låter som en vidunderlig
fabel, likväl varit en historisk person, hvilket bäst
bevisas deraf, att han på en annan språkets munart
kallades Willand. Då han påstås hafva
varit bördig från vår svenska provins Småland, och
då ett härad inom denna provins ännu i dag bär
hans namn, eller rättare, namn af Willands
härad, så vill det väl synas, såsom om den
utmärkte konstnären verkligen existerat och i denna
del af Sverige haft sin bostad.
På en tid, då nationen lefde helt och hållet
af ströftåg, då åkerbruk och boskapsskötsel
bestriddes endast af trälar, som dertill tvingades,
aldrig af friborna män, faller det af sig sjelft,
att vetenskaper och konster voro kända endast
till namnet och att alla slags handaslöjder äfven
voro högst sällsynta här. Om någon idkade en
konst eller slöjd, var han således icke, såsom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
