Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika - Brenner, Sofia Elisabeth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna aktade familj, och han torde genom goda
råd och sitt eget efterdöme ej litet bidragit till
den rigtning den unga Fredrikas estetiska
utveckling tog. Från besväret att versifiera
högstämda dialoger mellan än Olympens, än
Wallhalls gudar, för att önska föräldrarne all lycka
på deras årsdagar, hvilka dialoger den unga
poetissan skrifvit, utan att synnerligen deraf sjelf
intresseras, gick hon hastigt öfver till en enkel,
naturlig brefvexling på prosa mellan Axel och
Anna, hvilken, författad på två dagar med
någon tillhjelp af nätterna och under en nästan
oafbruten hänförelse, blef oförändrad tryckt och
vann henne i blinken en ej fåtalig publik, som
fröjdades att hafva upptäckt en verklig talang
bland den vittra ungdomen. Hennes modesti och
unddragenhet från alla tillfällen att såsom
författarinna bemärkas, voro höjda öfver tviflet.
Efter detta första försök kom åter en hvila
och liknöjdhet för författande. Om någon
föranledde ett försök, hade pennan ej mycket att
nedskrifva, åtminstone ej mycket som förnöjde
henne sjelf eller andra. Det syntes som om hon
liksom sångfågeln “hade sin tid“ att sysselsätta
sig med konstskapelser. Men i de tider, då
skrifpennan ej tillgreps såsom instrument för
utgjutelser, var reflexionen desto mer själens
beherrskare, ordnande såväl det lifvet omkring
henne ingaf, som det hjertat inom henne bestod af
sitt eget lif och blod. Hon försökte sig äfven
ej sällan i versifierad stil.
Men snart förstod den unga vitterlekerskan
att hon ej kunde vara född blott för att författa,
utan började betrakta sitt lif såsom ett uppdrag
till verksamhet i första hand. Och härvid fann
hon lika stort behof af frihet både i tanke och
lif, som af luft för sin andedrägt. Efter
utgifvandet af “Familjen H.“ kom en tid af för stor
inre kamp och mörker, för att kunna skänka
henne glädje. Lifvets vanliga fröjder voro döda
för henne och hennes själ hade ingen sol. Den
ryktbarhet andra ansågo ärorik, såg hon på med
ringaktning och den rörde icke hennes hjerta.
Då – vid hennes 30:de år – blef hon bekant
med nuvarande prosten, dåvarande rektorn i
Christianstads lärdomsskola, magister Böklin. –
Från denna tidpunkt räknade hon sin egentliga
ungdom, ja sitt egentliga lif. Han hade inom
sig ett poetiskt element, vida ringhaltigare än
Fredrika Bremers. Men inom filosofiens rymder
var han barn i huset och hon en främling.
När han tolkade för henne t. ex. Plato och
framhöll dennes sanningar såsom utvecklade till de
nyare idealfilosofernas åskådningar, och detta ej
såsom en blixtrande talare, utan såsom en stilla,
djup tänkare, då sprungo nya källor fram i den
unga författarinnans hjerta.
Nu började hon att öfvertänka betydelsen
af sitt lif och sitt arbete. Hon ville under känslan
af det ansvarsfulla i all både personlig och
litterär verksamhet egna sina krafter främst till
förmån för sitt eget kön. Men detta borde hon
känna i verlden, ej blott i Sverige. Så upprann
hågen att göra resor i främmande länder. Det
heter i den autobiografiska uppsats, vi här följa:
“Resor i främmande länder har jag fått göra
flera. De hafva alltid verkat såsom välgörande
väckelser till ny utveckling, under det jag sökt
utföra mitt lifs uppgift. I de dagar, då lifvets
betydelse och sammanhang uppgingo för mig i
ljus, föddes hos mig planer så väl till böcker
som till andra arbeten, hvaraf mycket återstår
att utföra. Om det blir mig gifvet att fullborda
mitt verk på jorden, så skall det bli mindre
ofullkomligt och fragmentariskt, än det nu synes
och är. Och det är äfven för att verka derpå,
som jag nu (1856) åter reser bort på en tid i
främmande land, för att sedan återkomma, verka,
lefva och dö i mitt älskade fädernesland, och
kanske, innan jag dör, se den gryende
morgonrodnaden af den skönaste dag, för hvilken jag
härefter uteslutande lefver, emedan jag känner
att Gud vill så.“
Svenska Akademien har gifvit henne sin så
väl större som mindre jetton i guld.
Mamsell Bremers förnämsta arbeten, utom
de redan nämnda, äro: “Teckningar ur hvardagslifvet“,
“Hemmet“, “En dagbok“, “Presidentens
döttrar“, “Grannarne“, “Hemmen i nya verlden“
o. s. v.
De flesta af hennes romaner äro öfversatta
på tyska, franska och engelska, isynnerhet hafva
de i England och Amerika upplefvat många
upplagor.
Brenner, Sofia Elisabeth. Författaren lefver
i sina verk, säger man, och längden af detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
