Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brigitta, den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ett för henne obegripligt sätt, hvarunder hon
varit i ett exalteradt och högst lycksaligt
tillstånd. Sjelf erkände hon, att det sätt, hvarpå
idéerna kommo i hennes sinne och fästades i
hennes hågkomst, var för henne oförklarligt.
Hennes bigtfader, Petter af Alvastra, upptecknade
dem sedermera efter hennes diktering, och
dessa reglor öfverfördes till kejsaren och påfven
Urban V. Denne sednare gaf sin bekräftelse
härpå och beviljade en klosterinrättning i
Wadstena för 60 nunnor och 17 munkar, hvilka i
allt hvad de nya ordensreglorna ej lemnade
bestämd föreskrift skulle lefva efter Augustinerordens
reglor. En stor del af sin förmögenhet
använde S:t Brigitta för denna klosterinrättning.
Så uppstod det berömda klostret i Wadstena,
som i sednare tider, efter reformationen, blef
förvandladt till ett hospital.
S:t Brigitta fann att hon, för att desto
snarare vinna bekräftelse på sin orden, måste
begifva sig till Rom. Men efter vanligheten blef
hon uppmuntrad dertill af en uppenbarelse,
hvarigenom hon befalltes att gå till Rom, der torgen
voro belagda med guld och färgade af helgonens
blod, och der genom aflaten öppnades en ginväg
till himmelen. S:t Brigitta tvekade likväl i
början att företaga denna resa af kärlek för sina
barn, men fick förebråelser derför i nya
uppenbarelser och afreste slutligen, samt ankom år
1346 till Rom i sitt fyratioandra lefnadsår, och
förblef derstädes största delen af sin öfriga tid,
utan att någonsin vidare återse sitt fädernesland.
Vid S:t Brigittas ankomst till Rom, befann
sig denna stad i ett fullkomligt tillstånd af anarki,
härrörande från påfvarnes långvariga frånvaro,
hvilka allt ifrån fjortonde seklets början haft sitt
residens i Avignon i Frankrike, och der så godt
som varit vasaller under franska hofvet. I den
så kallade christenhetens hufvudstad herrskade
på denna tid den förfärligaste sedeslöshet, och
våld, mord och rån hörde till ordningen för
dagen. Detta var tillräcklig anledning för den
nitiska S:t Brigitta att uppträda med de starkaste
straffpredikningar mot det herrskande förderfvet.
Hennes frimodighet ådrog henne vid dessa
tillfällen en stor del af romarnes dödliga hat, så
att man till och med hotade att innebränna henne
som en hexa; men långt ifrån att hennes
mod skakades af dessa faror, trodde hon sig
genom en gudomlig uppenbarelse hafva blifvit
försäkrad, att hon ej behöfde frukta för någon, då
Christus var med henne och beskyddade henne.
I sjelfva verket var också faran ej så stor, ty
genom sitt stränga lefnadssätt, sina botöfningar
och sin välgörenhet mot de fattige, hade hon
förvärfvat sig en otalig mängd af beundrare,
hvilka ansågo henne mera såsom en engel än
en menniska och oupphörligt besökte henne samt
så godt som utgjorde hennes lifvakt. En mängd
af underverk utspriddes om henne, såsom att
hon utdrifvit djeflar ur besatta menniskor, botat
sjuka och vansinniga samt till och med uppenbarat
deras innersta tankar och alla händelser
under deras förflutna lefnad. – Men hvad som
för öfrigt tycktes vara förnämsta föremålet för
hennes vistande i Rom, var att förmå påfvarne
att återflytta sitt residens ifrån Avignon tillbaka
till Rom. Hos fyra påfvar, som efter hvarandra
under hennes vistande derstädes sutto på den
heliga stolen, Clemens VI, Innocentius VI,
Urban V och Gregorius XI, gjorde hon oupphörliga
framställningar derom – allt under form af
gudomliga uppenbarelser. Hon förmådde också
slutligen de tvänne sistnämnda påfvarne att
återvända till Rom, hvarifrån likväl Urban VI snart
återvände till Avignon. Slutligen egde hon
likväl den triumfen att förmå Gregorius XI
återflytta det påfliga residenset till Rom, ett beslut
som likväl efter hans tidiga död förorsakade den
långvariga söndringen i katholska församlingen,
då tvänne påfvar under femtio års tid valdes,
hvaraf den ene residerade i Rom och den andre
uti Avignon, och hvars ömsesidiga hat och de
förbannelser, hvarmed de öfverhopade hvarandra,
i hög grad bidrogo att uti Christenheten minska
den blinda vördnad för påfvarnes helighet och
ofelbarhet, som hittills gjort deras befallningar
till ett genljud af himmelens egna lagar och
deras makt fruktansvärd både för konungar och
kejsare.
Det nit S:t Brigitta hade för själarnes
omvändelse fick en ny näring, då påfven Clemens
VI flyttade jubelåret, som hittills varit firadt
hvarje hundrade år, till hvart femtionde. Denna
anordning, som var en följd af påfvarnes politik,
hvilka gerna sågo sin hufvudstad riktas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
