Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruine, Metta Sofia de - Brumengeber eller Brunnengräber, Agatha Lovisa - Brynhilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanlefnad, och som höll henne så strängt, att
hon de första åren ofta sjelf måste mjölka sina
kor. Detta missöde lindrades föga med
presidentens död, ty de 12 barnen, som under en
vårdslösad uppfostran sett faderns onda exempel,
uppförde sig mot modern föga bättre, så
att hon lefde en ganska orolig ålderdom. Hon
dog 1777 vid en ålder af 76 år.
Brumengeber eller Brunnengräber, Agatha
Lovisa, dotter af prosten And. Joh. B., föddes i
Kurland d. 30 Aug. 1724, och blef gift 1750 med
sitt syskonbarn, kaptenen Carl Joh. de la Myle,
samt flyttade med honom öfver till Finland 1762,
der hon afled på sin egendom Maanpä gård vid
Åbo d. 1 Sept. 1787. Hon var ett särdeles
vittert fruntimmer, hade mycken beläsenhet och
skref vackra verser på tyska språket, med hvilka
snillegåfvor hon förenade en liflig känsla för
religion och dygd; dessa samfäldta egenskaper
tillskyndade henne ock brefvexling med lärda män,
isynnerhet den lärde professor Gellert i Leipzig.
Hon kunde också skrifva vers på Letska språket.
Med synnerlig nåd hafva de af henne
författade tyska “Lofqväden“ blifvit upptagna,
hvarmed hon vid högtidliga tillfällen uppvaktade
konung Gustaf III, i anledning så väl af hans
kröning, som den 1772 lyckligen utförda revolutionen.
Brynhilda. Denna var en ryktbar sköldmö,
hänförande skön, och stark som en man; ty hon
var, i egenskap af krigarinna, pröfvad och härdad
i alla manliga idrotter. – Något slags
förtrollning – de gamla urkunderna uppgifva icke
hvilken – hade förflyttat henne till ett enstaka
hus, rundt omkring omgifvet af en eld, som
aldrig kunde släckas och som ingen vågade
genomtränga. – Brynhilda lefde dock der icke ett
vanligt lif, utan var ständigt sofvande.
Då fanns det i norden en för sin
utomordentliga tapperhet och vågsamhet bekant kämpe,
vid namn Sigurd, med tillnamnet Hofnersbane,
eller Fafnersbane; ty han hade dödat en på en
omätlig skatt hvilande drake, som ömsom kallades
Hofner, ömsom Fafner. Vi vilja hålla oss
vid det sednare namnet, såsom det oftast
förekommande.
Sigurd Fafnersbane, således, förnam den
underbara berättelsen om den sköna Brynhilda och
sporde genast en utomordentlig lust att lösa henne
ur förtrollningen, dervid hennes fader, kung Budle,
och hennes broder, prins Atle, hittills gjort flera
fåfänga försök.
Sigurd egde en häst, benämnd Grane, i
sagan lika ryktbar som hans herre, ty han var,
enligt uppgift, tolf fot hög och skydde hvarken
eld eller svärd. På denne oförliknelige gångare
kom Sigurd Fafnersbane ridande till trollelden,
som kallades Vafurlågor. Grane tvekade ej att
begifva sig in i elden och så väl han som
ryttaren kommo lyckligt igenom.
Vid inträdet i borgen fann Sigurd den
undersköna mön ensam, klädd i full rustning och
försänkt i en djup sömn, såsom han hade hört
berättas. Han stod en stund helt tyst och
betraktade henne med tjusta blickar: ändtligen fann
han på det rådet, att med sitt svärd rista upp
hennes brynja.
Detta försök lyckades: – förtrollningen var
löst .... den sköna slumrerskan vaknade.
Innan han for sina färde var han med henne
trolofvad; men han lärer hafva dröjt hos henne en
längre tid.
Nu for han till en konung Gjuke, som med
sin gemål, den trollkunniga Grimhild, hade fyra
barn, sönerne Gunnar och Högne, samt döttrarna
Gudrun och Gudny.
Gunnar och Högne svuro Sigurd fostbrödralag
och Gudrun förälskade sig i honom. Då
hennes moder, drottning Grimhild, märkte detta,
lagade hon till en trolldryck, en s. k. kärleksdryck,
som hon gaf Sigurd att förtära. Denna
dryck hade den verkan, att hjelten, drakedödaren,
glömsk af sin kärlek till sköldmön
Brynhilda och den ed han svurit henne, blef kär i
Gudrun och helt hastigt firade sitt bröllop med
henne.
Emellertid yttrade Gunnar, den äldste af
Sigurds svågrar, en innerlig längtan att se och
– om möjligt – äfven få ega den underbara
sköldmön Brynhilda, som han så mycket hört
omtalas. Han sporde en oöfvervinnelig lust, att
begifva sig till henne, och meddelade detta åt
Sigurd, som lofvade vara honom behjelplig vid
det vådliga företagets utförande.
Brynhilda hade, i harmen och sorgen öfver
Sigurds trolöshet, gjort det löftet, att förblifva
ogift. Hennes boning var ännu omgifven af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
