Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deland, Elisabeth - Deland, Josefina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade nemligen, d. 22 Aug. 1857, knutit
äktenskapets band med aktören vid Kungliga
theatern herr Knut Almlöf. Den 1 Okt. 1861 tog
fru Betty Almlöf engagement vid Mindre
theatern, men afgick derifrån och till den Kungliga
d. 1 Okt. 1863.
Bland de roller, deri fru Almlöf skördat ett
särdeles bifall, ja, ett allmänt beröm, må
företrädesvis nämnas: Fröken de la Seglière, Hermance
uti Ett Lyckans Barn af Charlotte Birch Pfeiffer,
Jane Ayre, Anaïs i Debutanten och hennes far,
Madame de Maintenon, der fru Almlöf var alldeles
förträfflig, jemte många andra.
Deland, Josefina, dotter af framl. ballettmästaren
Louis Deland och kusin till stiftaren af
Delandska pensionskassan Pierre Josef D., har på
sitt sätt skaffat sig namnkunnighet bland sina
landsmän och får således icke förbigås, då fråga
är om dem bland Sveriges qvinnor, som på ett
eller annat sätt tagit ett steg utom den vanliga
slentrianens väg.
Josefina Deland, född 1812, sysselsatte sig
från ungdomen och sedan allt framgent med att
gifva undervisning i fransyskan, ett språk, som
hon var särdeles mäktig, dels emedan det var
hennes fars modersmål, dels emedan hon ofta
och under längre tider vistats i Paris. Hon är
ett lifligt fruntimmer, ej utan hufvud, ehuru
något excentrisk.
Mamsell Deland tyckte, i likhet med många
andra, att det var synd om sådana äldre
fruntimmer, hvilka, efter att hafva egnat sin bästa
tid – kanske ett helt lif – åt undervisning af
andras barn, antingen som lönta guvernanter i
främmande hus, eller såsom pensionsföreståndarinnor,
ett ännu vida bekymmersammare och
tacklösare kall – slutligen stodo redlösa. Hon
visste, att de kunna ingenting samla för sin
ålderdom och att de måste, följaktligen, sedan de
ej längre orka arbeta, hemfalla åt nöden, ensamma,
öfvergifna, som de vanligen äro. Hon var
således betänkt på att åstadkomma något för
dessa sina arma yrkessystrar, och det något
väsendtligt ändå. Hon väckte således, år 1852, den
första idén om stiftandet af en pensionskassa för
Svenska Lärarinnor. Idén var god och omfattades
af många varmhjertade personer, hvilka förenade
sig med mamsell Deland i att med ifver
arbeta för det ädla syftet. Och ingen – det
måste man bekänna – sträfvade med mera nit,
än just mamsell Deland sjelf.
Likväl höll hela företaget på att stranda
och med ens gå öfverända, just för mamsell
Delands olycksaliga envishets skull. Att hon ej
förstod det praktiska af saken må man ej förtänka
henne, men väl att hon var lika ensidig, som hon
var nitisk för planens framgång. Framför allt
var det hennes uttryckliga vilja, önskan och
förbehåll, att ingen enda manlig hand, penna eller
hjerna skulle anlitas, utan att fruntimren ensamma
skulle åvägabringa alltsammans. Deraf det
bekanta ordspråket efter henne, som sedan väckte
så mycken munterhet och hvaråt man ännu i dag
ej kan låta bli att draga på munnen, nemligen:
Inga herrar! inga herrar!
Att der blef ett förfärligt krångel minnas vi
alla, som då med uppmärksamhet följde dagens
företeelser. Herrarne, ehuru förbjudna dertill,
lade sig dock i saken, just emedan enhvar fann
idén så god och på intet sätt outförbar, endast
den med förstånd handhades. Särdeles började
alla Stockholms tidningar att dermed sysselsätta
sig, dels under spe och förlöjligande, dels under
strängt klander och allvarsam tillrättavisning.
Man menade – och den meningen delades af
alla, att om några sakkunniga män toge
företaget om hand, hjelpte till vid uträknandet af
huru Debet och Credit i tidernas längd skulle gå
ihop, samt anvisade huru medlen borde placeras,
torde allt gå bra.
Mamsell Deland, som ensam ville hafva hedern
af sitt förslags både uppgörande och
verkställande, sträfvade mot strömmen i det längsta;
men strömmen blef henne dock slutligen
öfvermäktig. Icke utan mycken harm drog hon sig
ändtligen tillbaka från hela affärn och reste till
Paris, der hon ännu vistas, efter att hafva en
enda gång och för en kortare tid åter gästat vår
svenska hufvudstad. Mamsell Ahlbom (se denna
artikel) var den, som med både reda och
sakkännedom sedan åtog sig den intrasslade affärn
med lärarinnornas pensionsförening, och nu går
den förträffligt. – Af en donation i större scala,
som mamsell Deland lofvat göra till kassan, blef
ingenting; åtminstone har pensionsföreningen
intill dato ej uppburit deraf så mycket som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
