Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hastfer, Eva Jakobina - Haubitz, Anna von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägenhet och sina svagheter, hvarpå hon anmärkte,
att hon sjelf hade att vänta en liten
förmögenhet. "Men denna super jag straxt upp", skall
då älskaren hafva svarat. Detta inkast, hvilket
betraktades som ett skämt, afskräckte dock icke
den hulda svärmarinnan, utan hon genomdref
giftermålet, i trots af sina anhörigas
föreställningar och motstånd, hvilket gick så långt, att
lysning endast genom särskildt utverkad befallning
från Konsistorium kunde erhållas.
Efter ett lättsinnigt ingånget äktenskap
plägar vanligtvis följa en hastig ånger. Sådant
inträffade dock icke å fru Lidners sida. Hon bar
med största tålamod, utan knot, utan att
någonsin klaga, sin mans många svagheter och den
mest tryckande fattigdom. Ännu i ålderdomen,
när hon såsom fattighjon, jemte sin dotter, lefde
på Drottninghuset i Stockholm, var det hennes
högsta glädje att, hvarje gång då hon erhöll en
penning, anställa ett kaffekalas, då hon uppläste
sin mans poemer, dem hon till det mesta kunde
utantill, samt prisade hans storhet. Vid dessa
och dylika tillfällen mildrades hennes af armodet
och långa lidanden skärpta drag, och hennes röst
blef ljuf och välljudande. Invändningar gjorde
henne bedröfvad, och ännu i det företal, som
åtföljer Lidners år 1820 utgifna, sednare samlade
skrifter, söker hon inför efterverlden försvara
hans minne mot de många öfverdrifna
berättelser och isynnerhet de derefter (i Deleenska
upplagan) aftryckta osanna beskyllningar, som i
allmänhet sökt beröfva Lidners karakter det höga
värde den verkligen egde.
Enligt samtidas intyg, alla traditioner, ja till
en del enligt Lidners egna skrifter, äro dock
dessa "beskyllningar" alltför mycket grundade.
Dermed nekas dock icke, att den olycklige
skaldens karakter verkligen egde särskilda
aktningsvärda drag. Ett af dessa var hans erkänsamhet
mot sin maka, åtminstone att dömma af de
många henne egnade minnesblommor, hvilka han i
sina dikter inflätat.
Med sin hustru öfverflyttade Lidner till
Stockholm, och året derpå föddes deras enda barn,
Adelaïde, åt hvilken skaldens förnäma gynnare
stodo fadder. "Om Lidner varit utan skulder
och frisk, så hade vi bergat oss ganska väl",
yttrade sedermera enkan. Men snart infann sig
den gamla gästen, armodet, i de nygiftas bo.
Något arf eller hemgift lärer makan icke
medfört; ett arf, som annars skulle tillfallit Lidner
sjelf från Götheborg, förtärdes till största delen
i en eldsvåda, som 1789 öfvergick nämnde stad,
och det öfriga, 300 daler kmt, kom först efter
hans död enkan tillhanda. Lidner lefde till en
del af de tillfällighetsverser, som han skref åt
förnäma personer, samt tillfälliga nådesmulor,
som man räckte honom. Ja, han uppvaktade
Gustaf III med bön om hjelp. Slutligen kom ett
bud från hertig Carl, som lät fråga hvilka
befattningar Lidner kunde bestrida. Häftiga lidelser,
brist, bekymmer, ett oregelbundet lefnadssätt,
hvartill hörde vanan att arbeta om nätterna, då
finkelflaskan stod bredvid bläckhornet, förtärde
i förtid oljan i hans lefnadslampa. Vid
ofvanstående budskap låg Lidner redan på sin
sotsäng; länge väntande på dettas ankomst, gaf han
sorgligt leende till svar, att det nu var försent
och att han numera väntade sin lycka i en
annan verld, större än den någon jordisk konung
gifver. Men, tillade han, bed H. K. H. ej
glömma min olyckliga maka och lilla barn. Han
afled, efter ett långvarigt aftynande, natten emellan
d. 3 och 4 Januari 1793.
Men denna maka och detta barn glömdes
– glömdes af öfverheten, af samtiden, af den
nya tiden. Enkan efter en af Sveriges rikast
begåfvade skalder dog som fattighjon, då
deremot Svenska Akademien lät prägla en
minnespenning öfver honom, och Tegnér sjöng på
Akademiens jubeldag d. 5 April 1836:
– hör Lidner: "grafvens portar knarra
"På tröga gångjern, domen förestår,
"Och lampans matta sken på marmorn darrar,
"Och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före morgonstunden,
En rik, men sönderbruten harmoni,
En Genius, ack! tör djupt i stoftet bunden.
Hur ömt begråter han i lagerlunden
Hvar likes qval: du hör hans eget deruti.
Haubitz, Anna von. Hertig Magnus af
Östergöthland, konung Gustaf I:s fjerde barn med
Margaretha Lejonhufvud, hade med Anna v. Haubitz
en dotter Helena, som följde med sin faster,
markgrefvinnan Cecilia, till Baden, men blef 1585
af konung Johan III hemkallad och bortgift med
hofmarskalken hos konung Carl IX, Wolmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
