Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingeborg, dotter till Yngve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höll sitt hof på en ö i sjön Bolmen i Småland,
samt att hans söner, tolf till antalet, voro
allesammans resar och i hela norden kända såsom
vilda och grymma kämpar.
Då det hörde till tidens sed, att männerna,
nemligen de, hvilka voro krigare och vikingar,
skulle, under julen, som var årets förnämsta
högtid, aflägga löfte om en eller flera idrotter, dem
de sedan nödgades utföra, kosta hvad det ville,
så uppsteg, vid julfesten hos kung Arngrim, en
af hans söner, benämnd Hjorward, och svor, att
han innan nästa jul skulle vara gift med
Ingeborg, Upsalakonungen Yngves unga och sköna
dotter, som då var den mest besjungna och
prisade qvinna i norden.
Bestörta öfver förmätenheten af ett sådant
löfte bleknade Hjorwards elfva bröder och sprungo
upp från bänken, der de suttit, menande, att det
var ett alltför vådligt företag, hvartill deras
broder nu förbundit sig. Icke desto mindre lofvade
de att bistå honom, just emedan hans gjorda
löfte icke kunde återtagas, då det var aflagdt
vid Bragebägaren.
Hjorward och hans elfva bröder reste, efter
julhögtidens slut, att gästa deras öfverkonungar,
som vänligt emottogo dem, ehuru man väl visste
att de voro grymma och blodtörstiga kämpar.
En dag, under det de sutto vid bordet,
framförde Hjorward helt dristigt inför konung Yngve
sin anhållan om hans dotters hand. Men innan
konungen hann svara, reste sig den ypperste
kämpen vid hans hof, Hjalmar den Hugfulle, som
med rätta ansågs för konungathronens förnämsta
stöd, menande, att då han älskade Ingeborg och
var af henne älskad, hoppades han att kung
Yngve, till belöning för hans trogna tjenster,
skulle gifva honom sin dotter.
Konungen blef brydd, ty han älskade
Hjalmar som en son, men fruktade Arngrims grymma
söner. Han lät då kalla sin dotter och bad
henne sjelf afgöra, åt hvem hon ville skänka sin
hand. Utan ringaste tvekan bestämde Ingeborg
sig för Hjalmar, åt hvilken hon längesedan hade
skänkt sitt hjerta, och de båda unga förklarade
då, i allas närvaro, att endast döden skulle skilja
dem åt, hvarefter de på stället blefvo högtidligen
trolofvade.
Men Hjorward blef förtörnad och han och
hans bröder foro genast sin väg, efter att hafva
stämt Hjalmar till envig på en ö, kallad Samsö.
Hjalmar hade en trogen vän och
fosterbroder, benämnd Orvar Odd, eller Odd med pilarne;
denne lofvade följa honom till Samsö på den
till enviget utsatta dagen.
Djupt bedröfvad och genombäfvad af den
sorgligaste aning sydde Ingeborg med egna
händer den skjorta, som Hjalmar skulle bära i
striden, fuktande arbetet med oräkneliga brännande
tårar. När han for, följde hon honom till
Sotaskär, der de togo det ömmaste farväl af hvarandra.
Arngrims söner voro, allesammans, resliga
och groflemmade karlar; men en bland dem,
benämnd Angantyr, var dock hufvudet längre än
alla de öfriga och egde dessutom ett svärd,
Tirfing, vid hvilket den förtrollningen var fästad,
att det aldrig kunde dragas, utan att bli en
mans bane. – Till råga på allt hade han en
af silke virkad pansarskjorta, på hvilken intet
svärd bet.
Mot denne rese, den farligaste af alla
motståndarne, ville Hjalmar nödvändigt strida,
hvaremot Orvar Odd åtog sig alla de öfriga elfva,
dem han ock lyckades att innan dagens slut döda,
utan att sjelf blifva sårad.
Så lycklig var icke Hjalmar. Väl hade han,
efter en hårdnackad strid, fällt sin förfärlige
motståndare, som nu låg liflös vid hans fötter; men
också låg han sjelf blödande i gräset, då Orvar
Odd kom fram till honom och qvad:
"Hur är dig, Hjalmar?
Du är så blek vorden.
Många äro såren,
Hjelmen klufven,
Brynjan sönder.
Nu ser jag ock väl
Ditt lif är svunnet."
Hjalmar kände alltför väl att hans sista stund
var nära och qvad derför med slocknande stämma:
"Sår bär jag sexton
<tav>Och sliten brynja.
Drag mig af handen
Guldringen röda,
Gif honom unga
Ingeborg åter.
Han skall hos henne
Hugfästa sorgen,
Då hon mig väntar,
Men jag icke kommer."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
