Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejonhufvud, Margaretha - Lejonhufvud, Märtha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konung Gustaf blidkades genast, och
antingen han nu trodde på nödlögnen eller icke, lät
han udda vara jemnt, glad, som han var, att
genom en sådan radikalkur blifva af med en rival,
kanske äfven öfver att slippa skrida till
våldsamheter mot en ung man, som han höll mycket af
och hvars mäktiga anförvandter nog kunde hafva
hämnats, om der blifvit ondt å färde. Snart
firades ett lysande hofbröllop mellan Sture och
Märtha Lejonhufvud, hvilka väl aldrig hade drömt
om att bli ett par. Om de blefvo lyckliga
tillsammans har man aldrig sport, men väl att de
fingo många barn och att en bland döttrarne var
den omtalade Malin Sture, som enleverades af sin
kusin Erik Stenbock.
Det var den vid början af Margarethas
förmälning så unga och älskliga Märtha
Lejonhufvud, som sedan, på sin ålderdom och under sitt
enkestånd, erhöll spenamnet Kung Märtha, allt
för hennes stränghets och manhaftighets skull.
Att Margaretha någonsin kunde glömma sin
första ungdomskärlek är hvad man hvarken tror
eller fordrar; men, som det är ett evinnerligt
rön, att tiden läker alla sår, så lugnade sig ock
den ädla drottningen, helst sedan hon fick
Sturen till svåger. Hennes lycka var ock, att den
gemål ödet gifvit henne så i allo förtjenade
hennes kärlek och högaktning, och med hvarje år
hon vandrade vid hans sida älskade och
värderade hon honom allt högre och högre.
Och ingenting kunde heller öfverträffa den
ömhet, hvarmed Gustaf omfattade denna älskliga
maka, denna engel, som Gud hade gifvit honom
att förljufva hans alltför stormiga lif. Under
de femton åren af deras sammanlefnad fann han
sig aldrig hafva orsak till ett ögonblicks
missnöje med henne. Tvärtom fann han sin sällhet
dagligen förökad och tackade Gud derför.
Såsom ett talande bevis på huru högt Gustaf
värderade sin drottnings förstånd och klokhet
må anföras, att han, den kraftfulle, insigtsfulla
mannen, rådfrågade henne i vigtiga
regeringsärender, emedan han funnit att hon alltid med
sin fina takt träffade det sanna och rätta.
Och hur mildrade hon icke sin gemåls
häftiga lynne! Hur sökte hon icke att vid alla
upptänkliga tillfällen bevisa honom, att besinning
och skonsamhet voro vida att föredraga framför
vrede, förhastande och stränghet! Oräkneliga
voro de, som hade den milda drottningen att
tacka för lindring i straff eller för tröst i
olyckan. – Också var hon tillbedd af hela nationen,
som tycktes vilja bära henne på sina händer.
Och fastän hon syntes lefva för alla,
tillställde hon dock så, att Gustaf trodde henne
lefva endast för honom. Hon tröstade, muntrade,
roade och omhuldade honom, allt eftersom han
deraf var i behof, eller gaf honom kloka och
goda råd, för hvilka hans öra ständigt var
öppet, när de kommo från henne. Och hennes
ifrigaste studium var att – så mycket i hennes
makt stod – undanrödja alla stötestenar på
hans väg, afvisa en mängd klagomål, som skulle
hafva retat honom, och, så vidt möjligt var,
öfverskyla felen hos dem som råkat ådraga sig
hans onåd. – Och allt detta gjorde hon så
konstlöst, så enkelt och naturligt, att det syntes
såsom hade en osynlig fridens engel helt sakta
tillhviskat henne det.
Femton år af misshälligheter och husliga
stormar är en evighet af qval; men femton år
af oafbruten kärleks lycka är en angenäm dröm,
prydd af rosor och omstrålad af solljus. Också
vaknade kung Gustaf liksom ur en ljuf dröm till
den kalla och nakna verkligheten, då Margaretha,
från sjukbädden, kring hvilken hon samlat alla
sina kära, räckte honom den matta handen till
afsked, tackade honom för den sällhet hans
ömhet skänkt henne, anbefallde honom sina barn
och afled i hans armar, ännu i sin ålders
högsommar, d. 26 Apr. 1551, trettiosju år gammal.
– Hon bisattes samma år i Storkyrkan, men
begrofs med stor högtidlighet i Upsala
domkyrka d. 21 Dec. 1560, på samma gång som
konung Gustaf I sjelf och hans första gemål,
Catharina af Sachsen-Lauenburg.
Gustafs sorg var djup: den skakade hela hans
manliga själ och han tyckte sig med Margaretha
hafva förlorat hälften af sitt eget jag.
Margaretha hade skänkt sin gemål tio barn,
fyra söner och sex döttrar, af hvilka två dogo i
späd ålder, men åtta öfverlefde sin förträffliga
moder.
Lejonhufvud, Märtha, dotter af riksmarsken
Erik Abrahamsson Lejonhufvud, som 1520 blef
halshuggen vid Stockholms blodbad, och syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
