Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lenngren, Anna Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mamsell Malmstedt, hvilken redan tidigt blifvit
känd som en vitter talang, ådrog sig till och
med de kungliga personernas uppmärksamhet,
ty dels var litteratörernas antal icke då så stort
som nu, dels hörde det till den goda tonen hos
tidens store, att, härmande konungens exempel,
uppsöka och utmärka dem. Det berättas, att
hertig Carl, som, vid de besök han stundom gjorde
i Upsala, fått höra talas om mamsell Malmstedt,
skall ha uppmuntrat henne att skrifva någonting
för theatern. Hon efterkom denna önskan, och
skådeplatsen riktades af henne med fyra
öfversättningar: "Lucile", "Arsene", "Silvain" och "Zemir
och Azor". Alla dessa hafva redan för lång tid
tillbaka försvunnit från scenen, de tre förstnämnda
utan saknad för konstvännen, den sistnämnda
endast förtjent att ännu gifvas i anseende till
Gretrys förträffliga musik, med hvilken en
modernare komposition öfver samma ämne eger
ingenting jemförligt. Texten till detta stycke, liksom
till de öfriga, har visserligen en välljudande och
harmonisk vers, som ställer det framför flera
mindre lyckade försök, hvilka på denna tid, i
brist af bättre, upptogos på repertoiren; men de
voro likväl ingenting som röjde den blifvande
fru Lenngren. Också äro de med skäl förgätna,
och om de någon gång ihågkommas, är det
endast såsom episoder till hennes historia.
Kan man emellertid kalla historia
teckningen af en lefnad, icke händelserikare än de
flesta qvinnors, icke ens så mycket, som många
eljest obetydliga fruntimmers? Nej, i fall man
dermed menar taflan af skiftande öden och
ovanliga, vigtiga eller romantiska uppträden. Ja,
deremot, om man tror, att det ädla, genom sitt lugn
stora, genom sin enkelhet betydelsefulla,
förtjenar lika mycket att minnas af efterverlden som
att aktas af samtiden. Man har om fru
Lenngrens lefnadshändelser sagt allt, då man säger,
att hon vid 26 års ålder blef gift med
sekreteraren, sedermera kommersrådet Lenngren, att
hon med honom tillbragte ett 36-årigt lyckligt,
men barnlöst, äktenskap, och att hon dog den 8
Mars 1817 af en kräftsjukdom, som äfven en
smärtsam operation, den hon med tålamod
fördrog, icke kunde hafva. Man har då om henne
icke sagt något mer, än hvad som kan sägas om
mången ädel qvinna, då man tillägger, att hon
var en förträfflig maka och husmoder, att hon,
med lika mycken omsorg som förstånd, vårdade
alla de pligter, hvilka i denna egenskap ålågo
henne, att hon fann ingen af dem för ringa att
ej förtjena hennes tillsyn, och, der så behöfdes,
hennes handläggning; att hon förskönade sitt
husliga lif, ej blott med alla stilla dygder, som
gifva det värde, utan äfven med dessa talanger
och detta fina umgängesvett, som gifva det
behag; att hon, i saknad af egna barn, upptog en
brorsdotter, för hvilken hon blef den ömmaste
och omsorgsfullaste moder, men att hon med
verkligt filosofiskt mod fördrog den sorgen, att
se denna unga flicka sig frånryckas, icke af
dödens hand, ty det hade varit slutet på bådas
lidande, men hvad som var oändligt bedröfligare:
af den intellektuella döden, af sinnessvagheten; att
hon med stoiskt själslugn bar äfven de materiella
plågor, hvarmed sjukdomen under hennes sista
år hemsökte henne; att hon alltid var densamma,
i lyckan och i motgången, i glädjen och i
sorgen, vänskapsfull, rådig, tröstande, deltagande
och hjelpsam mot vänner och umgängeskrets,
moderligt huld och förståndig mot tjenare och
underlydande. – I allt detta har hon lyckligtvis
likar, förtjenta att nämnas bredvid henne. Men
teckningen vinner oändligt i kraft och betydelse,
den blir ett verkligt historiskt drag, om man
tilllägger, att denna fromma husfru, denna stilla,
obemärkta qvinna var den odödliga
författarinnan, var den största skaldinna Sverige frambragt,
och med hvilken måhända intet land eger
någonting jemförligt, skaparnman af mästerstycken, till
hvilkas klassiska fulländning i formen intet
modernt språk eger någonting öfverträffande; att
hon, långt ifrån att söka visa sitt stora värde,
tvärtom nästan sökte undangömma det; att hon
icke för bildandet af sina poemer undandrog
någon tid från sina husliga förrättningar; att hon
uttänkte planen dertill, stundom sjelfva
utförandet, under det hon var sysselsatt med de, som
man skulle tycka, trivialaste göromål; att hon i
sällskaper var endast kommersrådinnan Lenngren,
deltagande i konversationen, sådan den fördes
rundtomkring henne, döljande sin öfverlägsenhet,
icke med denna talangens högdragna
nedlåtenhet, som ingenting fördöljer, men väl nedtynger
och aflägsnar, utan under denna jemnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
