Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidbeck, Brita Catharina, född Munck - Liebman, Erika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trappsteget till det andra, upp till höjden af ära och
anseende, var under någon tid statsråd, men dog
såsom landshöfding i Mariestad, alltför tidigt
skördad af döden, år 1857.
Det var i hufvudstaden professorskan
Lidbeck gjorde bekantskap med den tidens största
sångerska, madame Catalani; de blefvo snart
förtroliga, emedan emellan dem rådde en stor inre
frändskap. "Jag vet att ni har en ovanlig röst,
sjung för mig", yttrade madame Catalani. Den
annars stolta fru Lidbeck tvekade dock inför den
frejdade sångerskan. Men madame Catalani förde
henne sjelf till pianot, enträget upprepande sin
begäran.
Fru Lidbeck sjöng då en af sina
favoritarier. När hon slutat och ville stiga upp från
pianot, bad madame Catalani henne sjunga mera,
och hon gjorde så. "Fortsätt! Fortsätt!" yttrade
madame Catalani, allt mera enthusiasmerad. "Låt
mig också någon gång få höra en verklig
sångerska!" Ändtligen tystnade sången.
Madame Catalani skyndade då fram,
omfamnade fru Lidbeck och yttrade hänryckt:
"Madame! Jag har aldrig förrän nu föreställt mig
att näktergalar kunde födas så nära polcirkeln.
Men hvarför endast sjunga i den kalla norden?
Hvarför beröfva det öfriga Europa njutningen af
er herrliga, er utomordentligt sköna röst?
Hvarför icke skörda lagrar äfven utom norden?"
"Derför, madame", yttrade fru Lidbeck, "att
jag skall lefva och dö i Sverige, och derför att
ett besök i södern sannolikt skulle förleda mig
att icke mera återvända till norden. Lagrar!
– ack, den saknar icke guld, som aldrig guld
har egt."
"Ah!" utropade madame Catalani, "se der
ett illustert exempel på de nordiska snillenas
halsstarrighet!"
Något eget är, att dessa båda sångerskor,
den utländska, som tillhörde hela Europa, och
den svenska, som tillhörde vårt fosterland allena,
blefvo på en och samma dag invalda till
medlemmar af kungliga svenska Musikaliska
Akademien.
Många och bittra påminnelser hade fru
Lidbeck om förgängligheten af allt jordiskt och
kortvarigheten af all lifvets glädje, och det just inom
sin egen familj, der hennes hjerta var med så
ömma band fästadt. Hon egde ej mer än en
enda dotter, inom hvars lyckliga hem så mången
liten telning växte, slog ut sina hoppgifvande
blommor och lofvade de herrligaste skördar –
endast för att i förtid vissna och bortsopas af
döden. Utan att räkna de många bland hennes
barnbarn, som från vaggan och modersfamnen
flyttade öfver till ett bättre lif, fästa vi oss vid
de länkar af den stora syskonringen, som
sednare brötos, lemnande i sörjande hjertan sår, så
djupa, att de aldrig kunna läkas. Den
nittonårige Gustaf, med ett lysande snille och som
redan vid aderton års ålder gjort så stora
framsteg i studier, att få ynglingar af hans år göra
dem efter; den tjugotreårige Axel, löjtnant,
vacker och intagande, en poetisk, svärmande natur
– gingo bort från anhöriga och vänner,
skördade af lungsoten, denna förfärliga mask, som,
sedan han fått innästla sig i blommans
hjertblad, gnager derpå, tills allt är förbi. Samma
sjukdom skördade ock de båda ynglingarnes
ädle fader och – till slut ... till råga på allt,
den andra dottern i ordningen, lyckligt gift
sedan ett par år, och moder till ett förtjusande
barn.
Sådana olyckor kunna väl rubba jemnvigten
hos äfven den starkaste själ, och fru Lidbeck
hade ju icke egt känslor, om hon ej af dem
blifvit djupt skakad; särdeles som hon, till följd af
ett fall, under många år var beständigt
sängliggande, således aldrig mer kunde vederqvicka sig
med sitt älsklingstidsfördrif musiken och
följaktligen, nu mera, ej egde någon annan glädje, än
sin familj och sina leende, blomsterkransade
ungdomsminnen. De vänner, som då och då
samlades kring hennes sjukbädd, försäkra emellertid
att hennes qvickhet och glada lynne det oaktadt
gjorde sig gällande, ända till det sista.
En glädjeblomma hade dock försynen ännu
sparat åt den gamla. Hennes yngsta
dotterdotter blef nemligen kort före hennes död förlofvad;
och åt denna förbindelse gladde sig innerligt
familjmodern, under skälig förhoppning att
densamma skulle betrygga det älskliga barnets
framtida lycka.
Liebman, Erika, ett af vårt lands lärdaste
fruntimmer. Hon var dotter af rektorn vid Lunds
skola Reinhold L. och föddes 1738 i nämnde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
