Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löwen, Gustafva Johanna Elisabeth - Magdalena, dotter af konung Carl VIII Knutsson - Magnild, af erkebiskopen Anders Sunesson förklarad helig - Magnus, Göthilda - Magnus, Sara - Malfred, en ung och högättad svensk junfru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnen fingo behålla allt sitt timliga goda, och
begärde till slut af henne ett visst lintyg för att
bära på sin dödsdag. När den halfva timman
var förliden, påminte polisbetjeningen om
skiljsmessan, då slut-kyssen och famntaget gåfvos,
samt pastor Roos följde henne både ut och hem
i vagnen. Hon var naturligtvis mycket bestört
och nedslagen, men grät icke mycket. Hennes
sinne var mera hårdt, eller, kanske rättare sagdt,
mera karlavulet än qvinligt. När Roosen kom
hem, bad han få se hennes barn; de kommo alla
in, de voro fyra; det äldsta, om jag minnes rätt,
8, det yngsta 2 år, alla vackra barn. Han tog
dem alla i sin famn, kysste och välsignade dem
på deras faders vägnar; for sedan åter till
Smedjegården och gaf fadern dessa kyssar tillbaka.
Jag åhörde allt hittills denna berättelse af
prestens mun med uppmärksamhet och rörelse; men
här måste jag gråta. När han af gifvit denna
helsning, bad han Anckarström icke vidare tänka
eller tala om hustru och barn, det han ock
gjorde, såsom hade de aldrig varit till, utan bara
om sin själs angelägenheter." Några dagar
derderefter blef Anckarström halshuggen. – Fru
Anckarström blef sedermera omgift med
häradshöfdingen Barthold Runeberg, men från hvilken
hon snart blef skiljd. Runeberg blef sedan, 1803,
ihjälskjuten på Sixarfve gård i Ahlskogs socken
på Gottland. Hon, som sett sina tvänne männer
så olyckligt dödade, öfverlefde sin första man i
52 år och sin andra i 41 år, ty hon var 80 år
gammal, då hon 1844 dog i Stockholm.
M.
Magdalena, dotter af konung Carl VIII
Knutsson och hans andra gemål Catharina, riksrådet
Carl Ormssons dotter, blef 1446 gift med Ivar
Axelsson Tott, som först var Danmarks, sedan
Sveriges rikes råd, men mot Sverige ganska
otrogen; var dock, enligt Fryxell, "den mäktigaste
man i Norden". Förrädare var han, och derför
blef hans gemål af Erik Oxenstjerna, på
riksdagen i Wadstena, fängslad och bortförd, hvilket
sårade honom mycket. För sina många gåfvor
till Gråmunkeklostret på Riddarholmen i
Stockholm hedrades hon af munkarne med följande
äreminne: Propentissima Benefactrix Ordinis
Nostri. Hon dog 1495 i Söderköping och blef der
begrafven i Gråmunkeklostret, vid S:t Fransisci altare.
Magnild. Då Magnus 1379 blifvit vald till
erkebiskop i Lund, lät han från Fulltofta föra
Magnilds ben till Lunds domkyrka. Denna qvinna
hade blifvit af sin sonhustru mördad och af
erkebiskopen Anders Sunesson förklarad helig. Då nu
hennes qvarlefvor icke nog hedrades i Fulltofta,
fördes de till Lund i procession. Alla som deri
deltogo, äfven mandråpare och barnaförtryckare,
fingo efter föregången ånger och bikt ett halft
års och tjugo dagars aflat.
Magnus, Göthilda, grosshandlaren L. E.
Magnus’ fru, donerade 1812 ett hus i Götheborg till
skola för gossar af mosaiska församlingen.
Skolan bär namn efter henne och kallas
Göthilda-skolan. Härmed förenades 1838 en donation af
grosshandlaren M. Jakobsson till en flickskola
för bemälde församling.
Magnus, Sara, dotter af grosshandlaren och
bokförläggaren Simon M., är en utmärkt
pianospelerska. Hon har uppträdt på konserter med
utomordentligt bifall så väl i in- som utlandet.
Den 9 Febr. 1865 blef hon i Stockholm gift med
musikhandlaren Gustaf Heintze från Leipzig,
hvarefter hon med honom afreste till nämnde stad.
Malfred, Vigarf hette en hämnd, som
ärfdes efter aflidna fäder och fränder och som
nästan skulle kunna jemföras med den korsikanska
vendettan. Den bestod deruti, att om en man
dog innan han fick tillfälle att hämnas en
honom tillfogad oförrätt, skulle hans närmaste
manlige arfvinge ikläda sig hämnden, d. v. s. blodigt
straffa den som förfördelat den aflidne. Ingen
man var derför säker om sitt lif, hvarken hemma
i sitt hus eller på vägar och stigar; ty hvilken
man hade icke i dessa barbariska tider, då våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
