Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammal – då hon fann sig ej längre kunna
uthärda med vistandet härstädes. Hon flydde i
största hemlighet härifrån, till stor bestörtning
för den unga drottningen, för dennas
förmyndare, aldramest för rikskansleren Oxenstjerna,
samt icke litet för hela rikets öfriga invånare.
Dock – hvarthän hade hon begifvit sig?
Det var hvad man i början omöjligt kunde gissa.
Till Brandenburg, hennes fosterland? – Nej;
detta var nu i krig med Sverige. – Till något
af de katholska länderna i Europa? – Lika
litet. Maria Eleonora var ju så svärmiskt
tillgifven den lära, för hvilken hennes gemål hade
utgjutit sitt ädla blod, att hon aldrig kunde
misstänkas för att söka skydd hos något folk, som
ej var densamma tillgifvet. – Till Danmark
således.
Ja, till Danmark hade hon rest. Hon hade
i aldrastörsta tysthet invigt det danska
sändebudet i Stockholm i sin hemliga plan att
öfvergifva Sverige och på detta sätt lyckats utverka,
att danska kungen sände fartyg emot henne till
Gottland, att der hemta henne. Hon hade dock
under denna resa mycket att utstå af en envis
storm, jemte svår sjösjuka.
Konung Christian i Danmark var enkling
och i sina bästa år, och det var icke utan, det
han ju hade sina funderingar på Gustaf Adolfs
enka, hvars af alla prisade skönhet eggade
honom, lika mycket som hennes sorg efter den
aflidne maken föreföll honom pikant. Det vissa
är, att han hoppades vinna den svenska
enkedrottningens bemedling under en snart stundande
tid, då han åt någon af sina trenne söner,
Fredrik, Ulrik eller Christian, önskade den unga
drottning Christinas hand.
Förhållandet mellan den i början så
ridderlige värden och den sköna gästen – ty
utmärkt skön var Maria Eleonora ännu, i trots af
sina fyrtioett år och sina utgjutna tårar –
förhållandet, säga vi, förblef icke länge godt. Ty
svenska rådet vägrade envist att till drottningen
öfversända hennes lifgeding, hvilket, enligt dess
påstående, var henne förbjudet att i främmande
land förtära. Men väl öfversändes hela hennes
ganska talrika hofstat och betjening, dvergar och
narrar icke ens undantagna; ty drottningen hade,
bland andra svagheter, den, att omgifva sig med
sådant otyg, hvilket för Christina utgjorde en
fasa. Då nu kung Christian var mycket
hushållsaktig och det varit alldeles tvärt emot hans
uträkning, att i längden nödgas bekosta allt hvad
en kunglig gäst, så slösande och upptågsfull som
Gustaf Adolfs enka, kunde fordra för sin
hofhållning, råkade de i ett ganska spändt
förhållande till hvarandra. Tvister uppstodo till och
med. Konungen lät påskina, det han ångrade
att för Maria Eleonora hafva öppnat sina stater;
hon, häftig och nyckfull som hon alltid var,
besinnade ej att hon vistades der på nåder, utan
anklagade Christian för brist på grannlagenhet.
Så fortskredo, under otaliga obehag, trenne
år, hvarefter svenska rådet ändtligen lät förmå
sig att sända enkedrottningen 30,000 rdr årligen.
Men hon stod just då på resa till Brandenburg,
der hennes brorson emellertid blifvit regerande
hertig. Han hade gjort vissa vilkor för fasterns
emottagande i hans land, först, att han, och icke
hon sjelf, skulle förvalta de från Sverige
öfversända penningarne, hvilket högeligen misshagade
drottningen, sedan, att hon skulle bo och vistas,
icke i den dåvarande brandenburgska
hufvudstaden, utan i Königsberg, i det från hufvudstaden
temligen långt aflägsna Preussen, som då var
endast en provins under Brandenburg och der hon
icke trifdes.
Ändtligen föll det henne in att längta
tillbaka till det förr så hatade Sverige. Hon skref
derom ett bref till Christina, som genast svarade
att hon med glädje skulle återse sin mor, och
for sjelf med stor ståt henne till mötes. Mor
och dotter återsågo hvarandra under upprepade
ömhetsbetygelser, och enkedrottningen sparade
icke heller nu sina tårar, hvaraf hon ännu egde
ett aldrig trytande förråd.
Maria Eleonora blef nu mera stilla och man
hörde henne icke, så som förr, klaga öfver Sverige
och svenskarne. Hon försonade sig till och med
med Axel Oxenstjerna, så att förhållandet dem
emellan blef på slutet ganska vänskapligt. Men
deremot blef förhållandet mellan de båda
drottningarne aldrig sådant det borde vara mellan
mor och dotter. De sågo hvarandra sällan och
när det skedde, aflopp det vanligen icke utan
ordvexling.
Djupt och innerligt sörjde Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
