Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För honom hyste hon den innerligaste vänskap
och blef honom en så tacksamt läraktig elev,
att de stunder han använde på hennes
undervisning snart utgjorde de enda glädjeblommorna i
hans lif, så rikt på kroppsliga plågor och så
tomt på all annan fröjd, än den, som böcker
kunna skänka.
Olyckligtvis för fröken Nordenflycht blef
hennes lärare alldeles förälskad i henne, något
hvarom den barnsliga flickan ej ens kunnat hysa en
aning, hon, som i honom trott sig se endast en
vän, en själsfrände, åt hvilken hon utan
förbehåll kunde skänka hela sitt förtroende. Till råga
på allt dog hennes far, då hon var sexton år
gammal, men fordrade först af henne på sin
dödssäng, att hon skulle bli Tidemans maka; så
mycket höll han af den unge mannen, hvilken för
honom, Hedvig ovetande, hade yppat sitt hjertas
tillstånd. Den stackars flickan blef helt bestört,
men lofvade dock, under strömmande tårar, att
lyda sin far, ansåg sedan, såsom man
gemenligen gör, ett åt en döende gifvet löfte såsom en
helig ed, och bemödade sig från den dagen att
åt den fordne vännen egna en helt annan känsla
än förr, ett bemödande som dock aldrig
kröntes med framgång, hur mycket än Hedvig hade
sin fars ord i minnet.
Emellertid sjuknade Tideman, snart efter
kamreraren Nordenflychts död, och blef i tre år
nästan beständigt sängliggande. Hedvig vårdade
honom så som en syster skulle hafva gjort, och
samtalen dem emellan, i alla ämnen inom
vetandets område, dessa samtal, så nyttiga för henne,
så vederqviekande för honom, fortforo alltjemnt
under hans plågors mellanstunder, ty han bodde
fortfarande hos kamrerskan Nordenflycht, hvilken
för honom visade sig såsom en verklig mor. –
Ändtligen afsomnade han 1737; Hedvig var då
nitton år gammal. Hon saknade visst djupt den
gode vännen och vise läraren; men en känsla,
förut aldrig erfaren, mildrade dock denna
saknad. Hon kände sig fri, som fågeln, kände att
hon kunde få fritt förfoga öfver sitt hjerta.
Ett år derefter gjorde hon bekantskap med
en ung prest, Jakob Fabricius, och då, då
talade hennes hjerta om helt andra känslor, än
dem hon hyst för Tideman. Snart hade
Fabricius och hon ömsesidigt förälskat sig i
hvarandra; han friade, erhöll hennes mors samtycke
och de blefvo förlofvade.
Men en slägting, på hvilken den unge
prestens framtid till väsendtlig del berodde, ogillade
hans val af brud och lade hinder i vägen för
bröllopet, som dock ändtligen blef af, efter fyra
års väntan.
Fästmöstiden lärer dock, enligt den stora
skaldinnans eget påstående, hafva varit hennes
ljufvaste tid i hela lifvet. Fabricius var ej i
Stockholm, utan de älskande måste åtnöja sig
med att endast brefvexla sins emellan. Dock -
hvilken brefvexling! – Den fördes på latinsk
vers, och författarinnan yttrar derom i sin
sjelfbiografi: "Vi öfvade oss flitigt i den konsten, ty
vår brefvexling är ej annat än herdaqväden."
Ändtligen erhöll Fabricius en
kyrkoherdebeställning i Carlskrona och bröllopet firades.
Det unga, förälskade paret reste straxt derefter
till sin bestämmelseort, hvarvid dock den
olyckan inträffade, att en storm uppstod, som hotade
att förgöra alla dem som voro ombord på
fartyget. Nästan genom ett underverk blefvo deras
lif räddade, och de erhöllo i en usel fiskarestuga
på Ölands östra kust herberge öfver natten samt
fingo torka sina genomdränkta kläder. Men alla
deras saker, deras garderob, deras
bosättningsartiklar – allt låg begrafvet i hafvet, och detta
var i sanning en hård pröfning för de temligen
medellösa nygifta.
Dock – en ännu hårdare pröfning förestod
den stackars fru Nordenflycht, ett slag, som
hotade att för hela hennes återstående tid göra
henne otillgänglig för all lifvets glädje. Hon
förlorade nemligen, efter sju månaders äktenskap,
sin man, hvilken döden efter en kort sjukdom
bortryckte, och smärtan öfver denna förlust lade
henne genast på sjuksängen, der hon qvarhölls i
elfva veckor.
Bedröfvad öfver att ej hafva fått följa den
älskade till ett bättre lif, lemnade hon nu
Blekinge och begaf sig till Södermanland, der hon
arrenderade ett litet torp och lefde afskiljd från
hela verlden. Alldeles i likhet med drottning
Maria Eleonora draperade hon rummet med svart
och dvaldes under åratal i detta sjelfvalda
fängelse. Hon fördref der sin tid med att spela
harpa och sjöng till den elegier öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
