Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigbrit - Signe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppbygga ett stenhus åt sin älskarinna. När konung
Hans (eller Johan) var död och Christian krönt,
kommo Sigbrit och Dyvika till Köpenhamn. –
Konungen förmälde sig sedermera med Isabella,
kejsar Carl V:s syster. Walkendorp blef biskop
i Trondhjem; men Sigbrit fattade ett outsläckligt
hat till honom, för det han tillstyrkt konungen,
sedan denne blifvit förmäld, att öfvergifva
Dyvika. År 1517 afled Dyvika, sedan hon nyss före
sin död ätit några körsbär; man tror att hon
blef förgifven; derför misstänktes ståthållaren i
Köpenhamn Tornbern Oxe, som bekände sig vara
kär i Dyvika. Då Christian ej kunde öfvertala
rådet att dömma denne, tillsatte han en urtima
rätt af tolf bönder, som dömde honom till
döden. Drottningen och hela rådet gjorde knäfall,
och Archimbaldus, som då var påfvens legat i
Norden, gjorde förböner, men fåfängt; Oxe
måste dö.
Signe. En ganska mörk tafla från den gråa
forntidens väl i många fall storartade, men dock
oupplysta och råa tid hafva vi att framställa i
berättelsen om prinsessan Signe, dotter till en
af Sveriges lydkonungar, som lärer hetat Siwar
och haft sitt säte i landskapet Nerike, icke långt
från stranden af Mälaren, eller Lögaren, såsom
den vackra insjön på den tiden kallades.
Mången bland våra läsare torde i sin
barndom af någon barnpiga hafva hört visan om
Habor (Hagbart) och Signe. Det är just denna
visas tragiska innehåll vi här gå att med prosans
ord upprepa.
Sagan förmäler, att en konung öfver Nidaros i
Norrige hade flera söner, deribland en med
namnet Hagbart (som är det rätta, fastän
folkvisan förändrat det till Habor). Dessa norska
prinsar skulle hafva ingått vänskap och
fostbrödralag med sönerna till konung Siwar i Nerike
(Signes bröder), och med dem lefvat i mycken sämja.
Emellertid funnos vid Siwars hof tvänne s. k.
rådgifvare af högst motsatta åsigter. Den ene,
som hette Bilvis, rådde städse till mildhet,
vänskap och frid; den andre, vid namn Bolvis, rådde
deremot alltid till krig, uppror och fiendskap.
Kung Siwars söner följde, olyckligtvis,
heldre den onde Bolvis’ än den gode Bilvis’ råd,
så att de sveko sina åt de norska prinsarne
svurna trohetseder, öfverföllo och dödade dem.
Hagbart, den yngste af de norska konungasönerna,
var vid tillfället icke med sina bröder, hvarför
han undslapp den tillämnade undergången.
Enär, emellertid, den tidens sed strängt
fordrade, att hvarje fri man skulle hämnas sina i
krig eller envig fallna anförvandter, så öfverföll
ung Hagbart, i sin ordning, kung Siwars söner och
dödade dem allesammans, enligt hvad sagan påstår.
Emellertid hade, medan vänskapen ännu
varade, Hagbart flera gånger helsat på vid Siwars
hof och der förälskat sig i prinsessan Signe, som
varmt besvarade hans kärlek. – Nu, sedan han
dödat hennes bröder, vågade han dock ej mer
infinna sig der, af fruktan för kung Siwars hämnd.
Hans längtan efter Signe var dock så stor,
att han hvarje dag tänkte på, och hvarje natt
drömde om, henne. Så förtäljde han en morgon
för sin mor, att han hade drömt att en herrlig
ros hade runnit upp på hans arm och att alla
lundens fåglar hade sjungit för den rosen.
Modern sade: "Jag vet väl huru den
drömmen skall tydas, ty jag känner nog rosen, efter
hvilken din håg står. Men, är det så, att du
ändtligen vill vinna den rosen, så sker dig stor
olycka. Kanske kommer du ock att dervid
förlora ditt lif, mig, din moder, till stor sorg och
grämelse."
Af moderns varning lät dock Hagbart icke
afskräcka sig från att eftersträfva den han kär
hade, utan funderade oaflåtligen på att utfinna
något medel att närma sig henne.
Kärleken har i alla tider varit
uppfinningsrik, och så hittade Hagbart ändtligen på den
listen att lära sig qvinnoslöjder, emedan han ville,
förklädd till flicka, praktisera sig in i Signes
jungfrubur. När han nu tyckte sig tillräckligt
kunna sömma i silke och guld, begaf han sig till
Sverige.
Anländ till Nerike, nära den trakt, der
fylkeskonungen Siwar höll sitt hof, drog Hagbart en
qvinnodrägt utanpå sin krigiska rustning, samt
kammade och flätade, efter qvinnosätt, sitt hår,
som han med flit låtit växa ovanligt långt. Hur
han betedde sig med skägget är ej bekant;
kanske var han så ung, att han ännu icke hunnit
få något sådant.
Hans förklädnad lärer emellertid hafva varit
så väl utförd, att man, på hans begäran att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
