Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taube, Hedvig Ulrika - Tawaststjerna, Elisabeth Sofia - Tengberg, Jane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var den mest märkvärdige, och blef fältmarskalk,
riksråd och generalguvernör i Pommern, romersk
och svensk furste, med titeln durchlaucht.
Tawaststjerna, Elisabeth Sofia, född 1695 och
död 1742, var dotter af häradshöfdingen i
Österbottens norra kontrakt Jakob Pontus T., som
blef vådligen ihjälskjuten 1716. Elisabeth var
då 21 år och hade redan varit enka efter sin
första man, kaptenlöjtnanten Fabian Johan
Schmiedefelt, samt 1715 blifvit omgift med majoren
Johan Henrik Fieandt, som 1741 blef dödskjuten i
slaget vid Willmanstrand, sedan han förut
bevistat tjugo fältslag; han var flera gånger fången
af ryssarne och hade derunder utstått många
vedervärdigheter, men alltid befriat sig sjelf, en
gång, 1718, ifrån Casim, 93 werst på andra
sidan Moskwa, med sin hustru och ett spädt barn
gående till fots genom skogar och moras. Med
sin man hade hon 10 barn, deraf två födda i
Siberien; det äldsta dog i Moskwa, 1 år
gammalt. Barnen blefvo för faderns förtjenster
adlade till von Fieandt.
Tengberg, Jane, enkefru, född Millner, skotsk
till nationen. Den qvinliga uppfostran är onekligen
långt vigtigare än männernes; icke så till
förstående, som icke båda skulle vara lika vigtiga då målet
blifvit uppnådt, men det mest genomgripande
medlet för mannens uppfostran är att qvinnan blir
danad så, att hon, som sedermera har största
inflytandet på generationen, har egenskaper hvarigenom
hon kan uppfostra dem som komma att uppväxa
under hennes ledning. Det är nemligen vår
bestämda åsigt att våra barndomsintryck – dem vi
allmännast emottaga från mödrarna – äro
bestämmande för hela lifvet. Väl kunna sedermera
otaliga inflytelser till ondt och godt modifiera våra
åsigter och böjelser, men den första rigtningen
blir i allmänhet qvar, likasom en grodd, en ung
utskjutande qvist får sin rigtning rakt eller
krokigt, och fortsätter sedermera för alltid i
ungefärligen likartad rigtning. Nu kommer det an
på huruvida man icke, vid tillämpningen af den
starka förbättringslust som nuförtiden uttalar sig
inom samfundslifvet, förblandar de båda högst
olika serierrie, uppfostran och undervisning. Vi
hafva, i våra dagar, haft ett särdeles bedröfligt
exempel på huru en menniska, begåfvad med
snille, och sjelf understödd af stora förvärfvade
insigter, dock framstod såsom en fullkomligt
satanisk individualitet. Det var den till utlandet
förrymde genialiske författaren A. som gaf oss
denna ohyggligt varnande lexa.
Allt detta gäller om båda könens uppfostran
alldeles lika. Uppfostran kommer, vid
undervisning inom adiafora, endast tillfälligtvis och
tunnsådd. Upptager då undervisningen all tid, all
uppmärksamhet, och öfverspännes den genom att
uppkalla täflan och ambition, fästad vid alla
dessa föremål som icke ega beröring med det
moraliska, så kan det förhållandet uppkomma,
att man tilldanar menniskor med talanger, men
utan sinne för det högsta i menniskan, d. v. s.
med andra ord odågor (såsom Gustaf I brukade
yttra sig om menniskor som förgäfves "fått många
pund af vår Herre").
När vi nu sagt allt detta föregående har
dermed ingalunda varit meningen att kasta skugga
på det varma nitet för en allmännare
skolundervisning, ännu mindre på en så utmärkt
personlighet som fru Tengberg, hvars höga värde
allmänt erkännes. Vi hafva allenast vid den
vigtiga frågan velat inlägga vårt allvarsamma ord
till väckelse för dem som begå det ofvan anförda
felet att anse undervisningen vara det samma
som uppfostran, eller att kunna ersätta den
sednare. – Undervisningen flerdubblar,
mångdubblar menniskans krafter och omfånget af hennes
verksamhet, men denna verksamhet blir icke
skapande, icke i öfverensstämmelse med verldssjälen,
utan att den beledsagas af uppfostran,
menniskosinnets rigtning till det eviga – en
handlingarnes ledning till det goda.
Beundrad för den framgång, med hvilken fru
Tengberg, i Upsala, förestått en sin enskilda
pensions-anstalt, har hon 1863 blifvit vald till
föreståndarinna för en "Normal-Skola" samt ett
"Lärarinne-Seminarium" i Stockholm, till hvilket den
första är liksom ett vehikel. Stora löften innefattas
i de "Lärokurser", m. m., som äro utgifna för att
inför allmänheten sprida begreppet om
läro-anstaltens förträfflighet. Vi hoppas att denna
institution icke måtte stadna vid mångläseri, utan
tvärtom blifva ett mönster för qvinlig uppfostran.
Endast några få år har denna institution hittills
räknat. Man bör tillönska den en evig fortvaro
– om den befinnes motsvara det högsta ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
