Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från äldsta tider till midten af 1200-talet - §5. Samhällsklasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 5. Sambhällsklasserna. 25
de inbördes fejderna, men ännu i de äldsta urkunderna talas
ej sillan om »principes», »proceres», ej endast i férbindelse
med konungen utan äfven med ett landskap (>principes
huius terre»). Under 1200-talet omnimnas personer så för¬
nima, att de hade svårt att inom Sverige finna en jäm¬
bördig husfru annat än inom några få befryndade släkter,
och sådana funnos, hvilkas medlemmar gifte sig med danska
kungadéttrar.! Särskild betydelse fästes vid stor jordegen¬
dom. I VGL:ns lagmanslängd anmärktes uttryckligen om
en af lagmännen, att han saknade sådan, och i ÖGL. talades
om »herrar», som hade »stallare och stekare» (d. v. s. egen
hird) och på egen kost kunde utrusta ett fartyg med 40
roddare. Men någon högre mansbot erlades ej för dessa,
och några särskilda rättigheter tillkommo dem ej enligt
landskapslagarna. ?
Omkring konungens person, uti hans herd eller hot, Kungahirden.
utvecklade sig ett annat element till sociala förändringar,
hvilka dock först i senare hälften af 1200-talet fingo lag¬
ligt erkännande men tillsvidare förbereddes genom kunga¬
maktens växande anseende och verksamhet. ? Utländskt
inflytande begynte dessutom ännu före midten af 1200-talet
att göra sig gällande. Riddarevärdigheten torde redan
före den tiden ha funnits i Sverige, och adliga vapenmärken
möta allt ifrån början af samma århundrade.? Det be.
! Jfr uttrycket i Magnus Ladulås” Skeningestadga: »>ehuru hög¬
burnir meen pet seru heelst».
2 Vid den s. k. pokkaboten, biter, som erlades bl. a. vid drap
på vissa personers fria tjänare (hofmän), iakttogs visserligen en
gradation, men den rättade sig efter vederbörandes värdighet och
makt, ej efter börden (konung, hertig, biskop, herre med hird
och förmåga att utrusta ett fartyg enl. ÖGL., konungs rådsherre
enl. UL.). Jfr bötesbestämmelserna för dråp på en bryte (ofri), ÖGL.
Dr. 14, hvarvid gradationen går från konung till bonde, samt den be¬
tecknande reservationen i afseende på lagmannen, att han skulle äga
hird 0. s. v.
3 »Tignarmän»> kallades på isländska de, som hade konungaynnest
att tacka för sin värdighet. Namnet förekommer ej i de svenska
lagarna.
+ Jfr H. Hildebrand, Sveriges Medeltid, II, s. 183—185. De
äldsta svenska adliga sigillen äro från 1219, anf. arb. s. 58.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
