Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §14. Landslagens konungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 14. Landslagens konungadöme. 77
Sverige (Alsnéstadgan). Den, som bröt hemfrid, kvinnofrid,
kyrkofrid eller tingsfrid, den, som hämnades efter gjord
förlikning eller i vissa andra fall våldförde sig på annan,
skulle blifva biltog, hans lösegendom treskiftas mellan ko¬
nung, härad och målsägande och han själf ej återfå frid,
förrän den sistnämnde bedt för honom, då han till ko¬
nungen skulle erlägga 40 mark i »fridköp», dennes ensak.
Dylika mål skulle ligga till häradsnämnd och hörde enligt
ÖGL. till konungsräfsten. I en senare fridslag, Skeninge¬
stadgan (0. 1285), pålystes äfven konungsfrid under ko¬
nungs vistelse i ett landskap samt viss tid förut och efter,
bestämdes 40 marks böter för den, som bröt konungs dom,
samma eller dubbla beloppet, om någon gjorde något emot
den, som fått konungens skyddsbref, och talades om den
»nåd» konungen kunde gifva. I en stadga för Oland (1281)
(SD. I, n. 736) medgafs vad från häradshöfding till öns lag¬
man och från denne alternativt under konung eller öst¬
götalagmannen. I ÖGL. framstod ännu den kungliga doms¬
rätten i många fall såsom konkurrerande med folkdom¬
stolarna, men den gjorde sig alltmer gällande, och med
den följde nämndens växande användning vid rättegång,
menighetens undantriingande fran deltagande i rättskip¬
ningen, vadrätt under konungen i sista hand och slutligen
förändringar 1 bötessatserna, i det 40-marks böterna kommo
att få en allt större utsträckning dels såsom ensaks- dels
som treskiftesböter.
I svealagarna erkändes konungen som högsta domare,
och han ägde själf att oberoende af landskapsrättens forma¬
lism »sanning utleta»;! nämnden har fått erkännande som en
normal institution, menighetens deltagande i domen har
upphört, och det är konungen, som sätter domaren dom i
händer. I landslagen slutligen gafs det fulla erkännandet åt
den timade förändringen. Till konungen kunde vädjas
från andra domstolar, och han själf kunde under sin dom
draga enskilda mål, hvarvid han dömde »efter lagum eller
! Jfr VmL. Pg.B. 19: »Konunger a sanning scopa. Han ma
atter bryta alla skroksocner oc alla opsocner.» I tillägget till
SdL. hette det redan, att konungen ägde »i rike sino af Gudi
högsta dom hafva öfver alla domare>.
Konungsfrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
