Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Den borgerliga förvaltningen och rättskipningen - §18. Förvaltningen. Länen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 18. Förvaltningen. Länen. 129
man.! Men med tiden fingo länen mera godtyckliga
gränser, i samma mån slottens antal ökades och stor¬
männens kraf växte, så att länsindelningen mer och mer
kom att rubba den gamla indelningen i land och härad.
Den vanliga titeln för innehafvaren af ett län, med
hvilket förvaltning följde, var fogde. Sådana funnos dock
af olika grader, och titeln betecknade ej sällan en mer
underordnad ställning vare sig till konungen eller den
egentlige länsinnehafvaren.? Den sjönk efter hand i anse¬
ende och utträngdes åter i slutet af medeltiden åtminstone
i de större länen på tjänst af titeln höfvitsman men bibe¬
hölls i fateburslänen eller i häraden (landsfogdar), beteck¬
nande regeringens förvaltningsorgan, som den tiden vanligen
tillhörde det lägre frälset.
Under påverkan af utlandets föredöme utbildade sig
denna organisation alltmera under medeltidens lopp och
blef af ingripande betydelse för de politiska förhållandena.
Landslagens förbud för konungen att minska »kronans rätt»
för sin efterträdare och dess medgifvande för denne att
återtaga hvad kronan förlorat bildade dock en damm, som
en praxis i motsatt riktning ej hann att genombryta. Länen
blefvo under medeltiden aldrig ärftliga, länsinnehafvarne
aldrig furstar; icke ens rättskipningen öfvergick i deras
hinder.* Länsbegreppet hann likväl att genomsyra hela
uppfattningen; både lagmans- och häradshöfdingeämbetena
betraktades mot slutet af medeltiden som förläningar.
Fogden eller länsinnehafvaren hade att ombesörja upp¬
börden, att representera konungen vid tingen och att, när
’ Om länen för konungasönerna, hertigdömena, är redan taladt.
Men äfven en enskild man kunde bära hertigtiteln, t. ex. Magnus
Erikssons beryktade gunstling Benkt Algotsson, som upphöjdes till
hertig af Österland och Halland. Magnus Erikssons styffar Knut
Porse var likaså hertig af södra Halland.
? Riddaren Bo Nilsson kallades dock ännu 1461 för konungens
fogde öfver Rumlaborgs län.
3 Förläningen af södra Halland m. m. till hertig Albrekts söner
1356 ?!/,, såsom ärftligt hertigdöme och med användande af feodala
uttryck (>inpheodavimus et donavimus>, »in pheodum recipere de¬
beant») måste betraktas som ett undantag.
Hildebrand, E. Sv. statsförfattningens hist. utveckling. 9
Fogdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
