Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Den borgerliga förvaltningen och rättskipningen - §19. Rättskipningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 19. Rättskipningen. 141
konung drog ej i betänkande att upphäfva en föregående
konungs dom. Följden däraf blef emellertid, att en process
kunde räcka under generationer,! och den fördel man sökt
vinna genom konungens ingripande upphäfde sig själf.
Någon kompetensskillnad mellan de båda formerna torde
vara svår att uppdraga. Denna dom i sitt hof kunde
konungen utöfva ensam; han kunde göra det tillsammans
med sitt råd och han öfverlät den åt andra personer, t. ex.
åt drotseten (jfr s. 125). Äfven k. Albrekt utöfvade stundom
själf domsrätt, men oftast lämnade han den åt andra. Bo
Jonsson utöfvade den sålunda under en del af hans rege¬
ring så godt som själfständigt, och rådets medverkan (råd
eller samtycke) åberopades ej sällan, hvilket dock under
Albrekts regering hade sin naturliga grund.
Hvarken Margareta eller Erik af Pommern sutto själfva
till doms i svenska mål. Nu var det räfstetingen, genom
hvilka under en följd af år den kungliga domsrätten hufvud¬
sakligen utöfvades. Men när dessa 1415 så godt som upp¬
hört och konungen för det mesta vistades långt från Sveriges
gränser utan att vidtaga någon ny anordning för den högsta
rittskipningen, var det som rikets rdd-begynte att utéfva en
sjiilfstiindig sådan.? Det blef i själfva verket ett nytt upp¬
slag på detta område. Under striderna med Erik af Pom¬
mern tog rådet mer och mer rättskipningen i sina händer,
antingen på rådsmötena eller genom uppdrag åt enskilda
rådsherrar. Men dessutom utöfvade äfven drotseten och
marsken eller riksföreståndaren en själfständig domsrätt
vid sidan af rådet äfven utom räfstetingen. Huru långt
rådets domsrätt sträckte sig, därom saknades naturligtvis
alla bestämmelser; först efter hand kunde i det fallet en
praxis utbilda sig, hvartill särskildt riksföreståndartiden
gaf ett rikt tillfälle. Man finner sålunda, att rådet hänvisat
! Jfr G. Djurklous belysande uppsats i Hist. Tidskr. 1890
» Arfstvisten mellan Nils Nilssons till Traneberg och fru Ingegerds till
Oja afkomlingar>.
? Man vände sig stundom till konungen direkte, som då uppdrog
sin dom åt vissa personer. Någon gång utöfvade dr. Filippa med sv.
rådet högsta domsrätten. Jfr Karlsson, anf. arb. sid. 65, 67 ff.
Riksrådets
domsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
