Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Katolska kyrkan - §26. Den kyrkliga organisationen och prästerskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 26. Den kyrkliga organisationen och prästerskapet. 197
sträckt skattefrihet, och när allmän gärd pålades, skulle
dess landbor skatta till detsamma. Undantag gjordes endast
för händelse af krig, om »mena rikets allmoge» måste gå
ut. Klostret fick vidare rätt att uppbära alla sakören af
sina hjon och landbor, jakträtt äfven å kronans jord, när
den låg tillsammans med klostrets, hade rätt att köpa
ätande varor, hvar det kunde komma åt, och att till sysslo¬
man taga en frälseman, som befriades från tjänst för den
egendom han då hade och så länge han innehade detta
uppdrag (1442 3/,) o. s. v. Klostret uppbar dessutom (åt¬
minstone till en tid) en särskild hjälp, den s. k. vårfru¬
penningen.
Ärkebiskopen var själfskrifven medlem af rådet och Kyrkans för¬
ägde där första rösten näst konungen. Biskoparne räk- ia ae
nades i allmänhet också dit, och i detsamma inkallades, i samhället
synnerhet mot slutet af medeltiden, en och annan prelat.
Biskopen deltog i beskattningsnämnden uti landskapen, och
vid lagmansval skulle han sammankalla valnämnden samt
åtföljdes då af två klerker. Hvad rangen angår, ägde
ärkebiskop rida till konungen med större följe än riddare
och svenner i konungens råd, och i urkunderna nämndes
biskoparne före de världsliga rådsherrarne, till och med
före riksföreståndaren. Bland prelaterna brukade konungen
välja sina kanslerer, och för dem blef denna syssla ofta
ett steg till biskopsdömet. Tillfälle fanns sålunda nog till
politiskt inflytande, men man saknar under långa tider nästan
alla upplysningar om detsamma, och några häftigare kon¬
flikter mellan konung och kyrka, sådana som upprörde det
politiska lifvet i Danmark och Norge, läto på länge ej
förspörja sig. Den mäktigaste af Folkungakonungarne var
kyrkans beskyddare och gunstling, och till de närmast
följande konungarnes ofärd voro de kyrkliga frågorna
hvarken ensamt eller i främsta rummet orsak.
Annorlunda vardt förhållandet under 1400-talet. Drott¬
ning Margaretas och Eriks af Pommern försök att intränga
främlingar på Sveriges biskopssäten och den senares för¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
