Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §54. Rikets ständer 1718—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 54. Rikets ständer. 457
visserligen ständerna att förekomma klagomål, men det
halp icke. Att direkte upphäfva en af K. M:t gjord ut¬
nimning tilltrodde de sig i allmänhet icke, men äfven i
detta fall började man under riksdagen 1771—72 taga
steget fullt ut, då revolutionen mellankom.
Valda ständer och vdljande ständer. Bakom rikets Valda ständer
ständer vid riksdagen stodo emellertid de väljande sega: 0) EA
derna i landets olika delar, sveamannastdnder, och den cipalats¬
frågan uppstod naturligt nog, huruvida icke rikets stiinder, °"4"¬
inför hvilka, såsom principaler, rådet svarade och, såsom
redofordrande, hela förvaltningen, själfva i sin ordning
borde svara inför sina principaler i landsiindarna. Härur
uppstod den s. k. principalatsfrågan, som under åren 1743
—47 väckte mycken oro.! Det var 1743, som köpmannen
i Stockholm Chr. Springer uppträdde med yrkandet, att
stadens fullmäktige skulle rådgöra med sina kommittenter
och för dem redogöra för sina åtgärder, samt lyckades
förmå borgerskapet att annullera fullmakten för en af
hufvudstadens riksdagsmän. Detta tilltag misslyckades
visserligen, men åsikterna vunno likväl inflytelserika an¬
hängare, bland andra riksrådet Åkerhielm. K. Maj:t fann
sig emellertid föranlåten att 1744 offentligen ogilla de ut¬
talade satserna, såsom stridande mot rikets fundamental¬
lagar, och i riksdagsbeslutet 1747 fördömdes ytterligare det
påståendet, att riksdagsmän borde stå till redo och ansvar
för sina hemmavarande», såsom en förvänd uttydning af
grundlagarna.
Men det var icke nog med, att de väljande ständerna
icke fingo ställa sina ombud till ansvar. Statsintresset
kräfde, liksom friheten rätt förstådd, att rikets ständers
beslut icke fingo underkastas kritik, och i riksdagsbeslutet
1747 inrycktes en paragraf (8 16) i detta syfte.? Visser¬
1 Fragan afhandlades sedan bade i En Arlig Svensk, och i Svea
rikes styrelse efter grundlagarna.
2 Jfr afven riksdagsbesl. 1741 § 11; En Arl. Svensk s. 130 m.
fl. st., där skyldigheten och rätten att angifva för vederbörande> vid¬
riga omdömen> om ständerna och fundamentallagarna, äfven om de
fälldes >mellan fyra ögon», försvaras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
