Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Kalendern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KALENDERN. 299
samma smidighet redan i urmenniskans besittning. Dock,
liksom kroppens organ genom beständig öfning vinna i kraft
och styrka, så måste äfven minnet så småningom tilltaga i
omfång och djup, då den yttre verlden städse gaf’ anledning,
ofta till och med en kännbart tvingande impuls till dess
begagnande.
Först var det förändringen af tingen i den närmaste
omgifningen, som åstadkom denna den vaknande andens
frigörelse från det närvarandes fjättrar. Sjelfva begreppet »tid»
måste hafva uppstått genom iakttagandet af vissa förändringar
inom och utom oss. Väckt genom den regelbundna
återkomsten, af ett visst tillstånd öfverskrider föreställningsförmågfii
det närvarandes gränser först i riktning mot det förflutna,
er-mrmgsförmågan. väckes och minnet träder i verksamhet. Men
i samma mån. anden vänjer sig vid ett regelbundet
återkommande af ett visst tillstånd, varder - i viss mån
motsvarande framhärdelseförmågan - återkomsten af detta tillstånd,
såsom en upprepade gånger iakttagen företeelse, väntad: detta
är andens första vingslag öfver det närvarande i den andra
riktningen, vaknandet af begreppet »framtid», hvarvid genast
knyter sig fruktan eller hopp, ångest eller glad förväntan.
Bland alla de förändringar, som gå oss så nära, att de i
viss mån tilltvinga sig vår uppmärksamhet, gifves det en, som
tager minnet i anspråk för den korta tidrymden af 24
timmar och dervid uppträder med en regelbundenhet i sin
företeelse, som i den oss närmast omgifvande naturen ej finner
något motstycke. Det är vexlingen af ljus och mörker, dag
och natt, hvars sammanbindning med solens upp- och
nedgång väl måste betecknas såsom en af de allraförsta andliga
verksamhetsyttringarne, men som dock ännu alltjemt ej var i
stånd att leda menniskans uppmärksamhet från jorden till
himmelen.
»Och det vardt afton och morgon den första dagen.»
Vi torde få tillskrifva det en omedveten instinktinessig
känsla, att mörkret här uppfattas såsom det första och ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
