Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så ringa att den ej förtjenar att omtalas? Veta vi väl huru
den obetydligaste förtegna sak efteråt kan växa, förändra
sig och blifva Gud vet hvilka vapen emot oss...
’Sanningskärlek, uppriktighet och förtroende framför allt!’ sade
han. Och jag — jag älskade honom så omätligt, jag
lyftades så till himlens sky, då han valde mig, att jag tyckte
mig hellre kunna göra hvad som helst än låta utforska mig
af den milda domarblicken.“ Tanklöst sköt Amelie tillbaka
vattenglaset, som dervid sqvalpade ut och stänkte vatten
öfver det på toaletten nyss nedlagda brefvet. Utan afsigt
upptog hon det för att lägga det afsides, då hennes blick
föll på familjvapnet i sigillet.
“Hvad vill detta säga“ — en skälfvande ilning
genomfor hennes lemmar — “min svärmors stil... Molnet, som
så länge hängt och hotat, skall då utbrista, och i sjelfva
detta ögonblick till, när jag tvingas ut att uppfylla en
värdinnas pligter ... Min Gud, jag har väl förtjenat allt...
Skall jag gömma brefvet — det ligger bestämdt något
inuti? Jag frågade ej om Georg lemnat det sjelf... det är
möjligt att betjenten burit hit det direkt... Ah, stannar icke
redan en vagn ... nej, det är för tidigt... Men om Georg
också skulle fått ett bref! Det är verkligen besynnerligt att
han icke som vanligt kommer hitin... Ack, om alla dessa
smyckade qvinnor, som denna afton skola dansa och le i
våra salonger, kunde ana värdinnans sinnesstämning, hennes
förskräckelse under den vackra masken, då skulle de
kanske akta sig för dessa små hycklerier, som anses så
nödvändiga... Men är det ej så godt att jag genast förvissar
mig om mitt öde — jo, jag måste det!“ Hon bröt sigillet.
“Min kära Amelie!
Det är nu något mer än sex månader som jag i min
ego haft inneslutna farliga bref, bekommet af din forna
kammarjungfru, hvilken erbjöd mig det för tio riksdaler.
I första ögonblicket efter dess genomläsande kände jag
mig frestad — du ursäktar det — att, lydande en rättvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
