Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken nästan vild hänförelse hon öfverlemnade sig åt
förströelser, dem hon aldrig älskat. Spektakler, konserter,
middagar, supéer och baler vexlade oupphörligt. Men icke en
fläkt af förtal rörde vid hennes rykte, ty hon var ytterligt
sträng i alla former, och ändå tyckte hon sig ej lefva
längre än hon fladdrade från ena nöjet till det andra.
Sällan åtföljdes hon af sin man. Dock kom hon
aldrig ensam, utan i sällskap med någon äldre dam. Men
hände det sig att det äkta paret någon gång syntes
tillsammans, fans ej det minsta att anmärka vid deras
förhållande. Han satt vid spelbordet ogenerad och orörlig på
samma gång, hon roade sig; och då han kom och i ljum
alldaglig ton sade: “Vagnen är här, Amelie önskar du
kanske att den dröjer? “, reste hon sig utan invändning och
svarade lika vårdslöst: “Det lönar icke mödan, min vän...
jag är färdig.“ Allt detta var ju sådant som det borde
vara eller sådant som det bort blifva efter några års
giftermål: hyggligt, artigt, men likgiltigt.
Också sade verlden: “Ingen kärlek lefver evigt — det
ser man då på baron T. och hans friherrinna. De älskade
hvarandra länge nog med den der evighetskärleken, men
det öfversteg slutligen deras förmåga att hålla sig uppe i
högregionerna. Det lugnaste är alltid det bästa.“
Hur litet var emellertid det, som verlden såg af
förhållandet! Den fick aldrig reda på orsaken till att detta
äktenskap tycktes likna så många andra, ty icke kunde den
bevittna huru Amelie hvarje afton, sedan hon blifvit ensam
i sin sängkammare och det falska leendet flytt från hennes
läppar, den sorgfria minen från hennes anlete, stum, men
i dödlig sorg smög sig till den slutna dörren för att lyssna
inåt Georgs rum och för att vid denna tröskel anropa Gud
att han måtte förbarma sig öfver henne och antingen
förmildra hennes makes stumma vrede eller ock visa henne
den nästan lika stora barmhertigheten att taga henne bort
från detta outhärdliga lif — ty då skulle Georg se klart
och vilja tro på henne.
Mer än en gång, då hon var så försänkt i sina tysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
