Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barackens son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterfråga hur herrskapet har kunnat lemna min fästmö Clara
i polisens händer derför att en sak inte hittats, som hennes
nåd kanske tappat på vägen. Och sedan har jag ett
annat ord att säga. När hon var utskämd och öfvergifven
af hela verlden, så fick hon visst ett slags skydd —
mycket hyggligt förstås, men något vidare hederligt var det inte,
det säger jag kammarherrn midt i ansigtet. Jag har sökt
opp Clara nu, se’n jag kom hem, och hon är så ångerfull
som om hon sju gånger hetat Magdalena i förnamnet.
Flickan har aldrig älskat någon annan än mig — och jag
fattar kanske medlidande med henne, om...“
En föraktlig blick föll från verldsmannens öga ned på
den låge och ömklige äfventyraren, som utan tvifvel kom
att föreslå något slags transaktion, bevisande att hedern
för honom var ett okändt begrepp.
Kammarherrn misstog sig. Frans Gylling var en mera
utstuderad bof än han i sin nobla lojhet fattade.
Begge dessa män hade varit fängslade af Clara.
Gylling hade älskat henne ärligt, ehuru kärleken icke uteslöt
herskaremakten, som nämde person alltid ville ha
förbunden med den ömmare känslan. Kammarherms flyktiga nyck
deremot, skapad af ledsnaden och af motsatsernas lockelse,
var länge sedan utbrunnen, och han hade redan en tid
befunnit sig på det stadium, der tröttheten — hans gamla
följeslagerska — ständigt hängde honom i hälarne, dertill
nu uppmanande honom att låta samvetet få gehör.
Det är en svår sak, då samvetet ej har annan
bundsförvandt än tröttheten. Och vi nödgas tillägga att dess
röst för öfrigt måtte ha ljudit mycket svagt, då, såsom här
var fallet, hustrun ej gjordes någon rättvisa. Denna qvinna
hade visserligen sjelf genom öfverdriften af sin ömhet,
häftigheten i sitt lynne och bristen på uppfattning af mannens,
synnerligen genom brist på förtroende till honom, gjort sig
skyldig till stora misstag; men hon hade dock ej gjort sig
förtjent af att efter hans brottslighet få röna ytterligare
prof på den oöfvervinneliga antipati, som han sjelf ej rätt
kunde qväfva. Icke dess mindre lyckades han insöfva sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
