Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1 Kapitlet. Krigets orsaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att underlätta det, själf en början genom att återställa
Serafimer-orden, som jag mottagit af Eders Majestät. Jag ber Eders
Majestät på samma gång mottaga min försäkran om
oföränderligheten af de tänkesätt, hvarmed jag förblifver etc.»
Stedingk skrifver efter sitt därpå följande sammanträffande
med kejsaren, att han tydligen varseblef, huru kejsarens
vänskapliga känslor till svenske konungen fått en svår stöt. »Alla mina
iakttagelser», fortsätter Stedingk, »öfvertyga mig om, att det är
omöjligt att noggrant förutse, hvad som här kan hända om två
eller tre månader. Man måste vara beredd på allt: Om fred ej
dessförinnan är sluten, skola vi säkerligen tvingas förklara oss
för eller emot England.»
Som bevis på att Alexander ända i det längsta ej önskade
krig med Sverige, utan tvärtom uppriktigt stod för ett fredligt
uppgörande, kunna tvenne af hans yttranden från ifrågavarande tid
anföras:
Till en medlem af preussiska beskickningen uttalade han:
— »Min ställning och mina förbindelser hafva nödgat mig att
göra förberedelser och vidtaga försvarsanstalter, men jag är långt
ifrån att vilja anfalla konungen af Sverige. Jag smickrar mig
tvärtom med, att denne monark å sin sida skall göra allt hvad
som är honom möjligt för att underlätta en vänskaplig uppgörelse
oss emellan. Med allt hvad jag för närvarande gör har jag ej
annat mål än att främja den allmänna freden».
Under ett samtal med franska sändebudet Savary yttrade
Alexander till denne: — »Finland, dit ni tvingar mig att gå, är en
öken, hvars ägande ej lockar någon. Dessutom måste denna
öken tagas från en gammal bundsförvant, från en frände och på
ett trolöst sätt, som sårar den nationella finkänsligheten och kan
gifva förbundets fiender förevändning att gripa in . . . . . Ni
envisas, att jag skall förklara Sverige krig. Jag är också färdig att
göra det; mina arméer äro vid gränsen, men hvad gifver ni väl
oss för så många uppoffringar? Walachiet och Moldau är den
lön nationen väntar, och den försöker ni beröfva oss.» —
Under tiden hade från svensk sida uppgjorts en plan, som
gick ut på Östersjöns neutralisering och den engelska handelns
dragande öfver Sverige, hvilket då äfven skulle vara neutralt.
Planen stod dock ej i öfverensstämmelse med Napoleons
önskningar, hvarför den omedelbart förkastades äfven af Ryssland.
Med obegriplig envishet fortsatte Gustaf Adolf att hålla sig till
England, trots hans omgifnings bemödanden att förmå honom
till eftergift för nödvändighetens kraf, — intet hjälpte. Konungen
lyckades dock med nyssnämnda land afsluta en förbundstraktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
