Striden om Finland 1808-1809 / 318 (1909) Author: Hugo Schulman Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13 Kapitlet. Lochteå—Olkijoki.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vapenhvilan finge de ryska trupperna icke öfverskrida Kemi älf.
Dessa villkor blefvo af Buxhœvden godkända, ehuru de ej
infördes i själfva handlingen.

Den egentliga kampanjen för året och särskildt inom Finlands
gräns var härmed afslutad, men lidanden af många olika slag
förestodo ännu.

Den 23:e begynte det minnesrika återtåget för Klerckers här,
och den 25:e bröt Sandels upp från Frantsila. Under bitter klagan
togo trupperna farväl af invånarna i Uleåborg, hvarvid 23 sjuka
officerare och 1,200 af manskapet jämte en del förråd
kvarlämnades i staden.

Återtåget blef gifvetvis mycket mödosamt, särskildt för

Uleåborg från förra hälften af 1800-talet.

eftertruppen, hvilken utgjordes af 4:e brigaden. En af deltagarna
berättar härom: »De glesa och till det mesta vid vägarna folktomma
byarna (emedan invånarna bortflyktat af fruktan både för fienden
och den fältsjuka, som egna trupper medförde), gåfvo föga skydd
mot vinterns bisterhet, och ringa tillgång på värme och mat för
de af hunger och köld skälfvande soldaterna och deras befäl,
hvilka, med en dålig beklädnad, måste marschera och ej sällan
bivuakera i djup snö, yrväder och en ovanligt skarp kyla.
Manskapet kunde åtminstone få några födoämnen ur kronans förråder
som medfördes, så långt hästtillgången det medgaf; men befälet
måste mången gång vidkännas verklig brist därpå. Också
inskränkte sig dess föda ofta nog till gröt, doppad i bara vatten.
Själfva tobaksbristen var så stor, att en tums lång bit ansågs som
en stor sällsynthet . . . Dessa förhållariden, jämte den nedslående
till misströstan och förtviflan gränsande tanken, att kanhända för
alltid lämna sin fosterjord, sin hembygd, maka, barn och vänner,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>