Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynte marschera längs de snöhöljda vägarna från Uleåborg mot
Torneå, hade umbäranden af olika slag märkbart gifvit sig
tillkänna och bland de illa födda och dåligt klädda skarorna kräft
många offer. Men då nu i polcirkelns regioner vinterns isande
kyla tilltog och lifsmedlen begynte tryta, ökades svårigheterna i
förfärande grad. Ej kan det förvåna någon, att detta elände i
förening med svikna förhoppningar alstrade en tung,
nedtryckande tröstlöshet.
I enlighet med konventionens bestämmelser skulle armén
draga sig tillbaka till västra stranden af Kemi älf. Brigaderna
fördelades där sålunda: l:a finska brigaden öster om nedre delen af
Torne älf, 2:a brigaden väster om samma älf, 3:e brigaden öster
om den 1:a, och 4:e brigaden såsom förpost närmast Kemi älf.
Kavalleriet förlades norr om infanteriet, högkvarteret i Haparanda
och de förnämsta lasaretten i nämnda stad samt i Torneå. De
svenska trupperna fingo likväl fortsätta marschen längs Bottniska
vikens västra kust söderut: Upplands och Västermanlands
regementen till trakterna mellan Umeå och Hernösand,
Lifgrenadiererna, Helsinge och Västerbottens regementen återvände till
rotarna; en del af artilleriet äfvensom ansenliga förråd afsändes till
Söderhamn, medan skärgårdsflottan stannade infrusen mellan
Torne- och Kalixälfs mynningar.
När de finska bataljonerna på sitt sorgliga tåg öfverskredo den
forna gränsen mellan Finland och Sverige, vände de med bittra
känslor sitt land ryggen. »Det var ömt», skrifver en deltagare,
»att se våra soldater då de passerade en fjerdedelsstolpe inom
Svenska gräntzen — af sig sjelf stadnade hela bataljon — vände
sig om och sågo ännu en gång åt Finland — tårar uppstego i
mångas ögon och så fortsattes marschen.» En annan har härom
antecknat: »Slutligen, den 13 december, lämnade en handfull af
den tappra Finska armén den fosterländska jorden, i det den för
sista gången kallade sig fri Svensk medborgare, och sedan han
mången gång fuktat, densamma med sitt blod vid försvaret af de
för människan heligaste föremål. Vi skiljdes från fädernebyggden,
från hustru och barn. Hedern och öfvertygelsen om ett tadelfritt
uppfyllande af våra plikter ända till det yttersta utgjorde den enda
egendom, som af oss medfördes till det med oss genom släktskap
förbundna Sverige, med hvilket det ifrån denna dag förlorade
Finland från uråldriga tider varit förenadt och utgjort en därmed
sammansmält tredjedel af hela riket, en deltagare i alla Sveriges
triumfer och elände.»
Svenskarna däremot, hvilka, i det de gingo öfver gränsen,
återvände till eget land och med hvarje steg kommo sin hembygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
