Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värja sig emot fienden, men efter att hafva insett det lönlösa i
fortsatt strid, nedlade han vapnen och gaf sig fången.[1]
Anländ till Grislehamn vidtog Döbeln nödiga åtgärder för att
hejda ryssarna, i fall dessa ärnade göra försök att anfalla. Men
här mötte honom större svårigheter än på Åland. Alla invånare
hade flytt och medtagit sina hästar. Af de hästar åter, som
öfverfört Döbelns tross från Åland, hade en del störtat och andra voro
obrukbara efter ansträngningarna. Döbeln hade väntat att vid
Grislehamn finna kustarmén sig till möte, men blef äfven häri
gäckad, ty endast 26 man af Västmanlands vargeringsmän funnos
på platsen. Hans eget manskap uppgick den 18 mars till endast
3,500 man tjänstbara. Oaktadt alla motgångar, ville Döbeln likväl
anstränga sig till det yttersta och försöka göra hvad som inom
möjlighetens gränser göras kunde.
Länge läto ryssarna ej vänta på sig. Den outtröttlige Kulneff
hade vid Signilskär samlat sina ryttare — 3 skvadroner husarer
och 500 kosacker — och beslöt att med dem skynda i svenskarnas
spår. I sin dagorder före uppbrottet skref Kulneff: »Gud är med
oss. Jag framför eder, furst Bagration bakom eder. Under
marschen boren I hålla eder raska och glada. Ängslan anstår endast
gamla käringar. På bivuacken skall eder bestås ett mått
brännvin, gröt med smör, en bädd på granris och en god natthvila.»
Vägen var ej svår att finna, ty en mängd svenska lik,
sönderbrutna vapen och föremål af olika slag lågo utmed isen, där
Döbelns armé tågat fram. Ryssarna hade dock bättre tur med
väderleken än deras föregångare, ty snöyran hade lagt sig och solen
belyste de oöfverskådliga isvidderna. Den 19:e uppnådde Kulneff
sina motståndares förposter, hvilka grepos af förskräckelse och
skyndsamt drogo sig tillbaka. De få invånare, hvilka ännu funnos
kvar i trakten, öfverföllos af en panisk skräck och sökte i vild
flykt från kusten rädda sig inåt landet. Hvad skulle nu Döbeln
företaga sig med sina 3,500 man, ifall Bagrations 17,000 lyckades
tränga fram öfver hafvet? Att under sådana förhållanden tänka
på allvarsamt motstånd var ogörligt.
Så snart han i Vårdö prästgård, dit han dragit sig, erhållit
kunskap om att Kulneff uppnått svensk mark, skref han till
regeringen i Stockholm: »Nu anrycker rysk kolonn mot
Grislehamn. Inga kanonhästar — litet artilleriammunition. Trupperna
fatiguerade. Inga trosshästar. Motstånd skall göras. Utgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
