Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15 Kapitlet. Inre förhållanden i Finland under kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver det hastiga ombytet, ingen önskan att återgå till sitt förra
tillstånd skulle blifva kvar i undersåtarnas sinnen, det är något,
som, så länge vi äro människor, aldrig eller högst sällan skall
hända. Låt vara att krigslyckan velat, att kropparna skulle falla
i fiendens våld och tvingas att gå dit dennes beväpnade ordres
släpa dem: själarna fortfara dock, såsom mindre beroende af
lyckan och händelserna, att vara hvad de varit, nämligen med
omutlig tro och orubblig lydnad sin lagliga konung undergifna.
Ty så länge ännu stridens utgång är oviss och till dess ett
fördrag ’mellankommer, hvarigenom regenten själf afsäger sig sin
rätt, beror det ej på undersåtens godtfinnande att afskudda
sig sina plikter såsom sådan och afskudda de band, som
han delar med sitt fädernesland, om han ej vill befläcka
sig med förräderiets ärelösa brott . . . . Detta är orsaken,
hvarför äfven jag, som icke känner någonting nedrigare än
att bära ett fördoldt i sinnet och ett annat framme på
läpparna, skulle betrakta det såsom en samvetsskuld, om jag
med mindre öppenhet betygade, att vi af allt vårt hjärta känna
bitterheten af vår närvarande ställning.»
Dessa oförskräckt uttalade ord yttrades vid en tidpunkt, då fienden redan innehade hela
södra och mellersta Finland; de återskänkte mod och kraft åt
mången, som begynt vackla, de stålsatte sinnena och funno
återklang i nationens ädlaste känslor.
En annan proklamation, hvilken äfven på våren utfärdades
af Buxhœvden, väckte ej mindre förtrytelse än den om edens
afläggande, nämligen proklamationen af den 2 april 1808, enligt
hvilken de finska officerare, som kämpade i armén, inom viss
tid borde återvända till sina hemorter vid äfventyr att, om de’
åtföljde armén till Sverige, beröfvas både löner, boställen och
egendom. Huruledes landshöfdingen i Kuopio, Olof Wibelius,
oförskräckt protesterade emot denna orättvisa har i dessa skildringar
(å sid. 131) redan blifvit nämndt.
 |
M. Calonius. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
