Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17 Kapitlet. De sista striderna och freden i Fredrikshamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortskjutit alla patroner och såg sig tvungen att retirera, då major
von Henning med Drottningens lifregemente anlände till hans
hjälp. Med gemensamma krafter tillbakakastades nu fienden, men
om en stund erhöll den förstärkning, anländ med båtar från Umeå.
Striden flammade upp med förnyad styrka, och svenskarna hade
antagligen blifvit tvungna att vika, om ej den tappre major
Lovisin med Svea lifgarde i detsamma kommit till undsättning.
Lovisin utsattes nu för de häftigaste angrepp och omringades af
ryssarna, men bröt sig med bajonetten igenom och lyckades, ehuru
själf kontusionerad, taga 1 officer och 39 man till fånga. Hans
bataljon visade i denna affär prof på ett lysande mod.[1]
Ännu fortfor striden med öfverraskande styrka, då bud
anlände till Wachtmeister om att fienden gått öfver ån på vänstra
flygeln och framträngde genom skogen i svenskarnas rygg. Utan
att gifva sig tid att taga reda på huru stark denna fiende var,
beslöt Wachtmeister att gifva befallning om återtåg. Det var
emellertid en mindre afdelning, hvilken, dold af några små
skogbevuxna holmar, obemärkt lyckats smyga sig öfver ett vadställe
och nu sökte sig fram genom skogen. Olyckligtvis ansåg sig
Wachtmeister ej längre kunna kvarstå, ehuru ryssarna i själfva verket
vid denna tidpunkt redan förlorat hoppet om framgång. Ryska
författare medgifva, att om ej svenskarna nu själfmant dragit sig
tillbaka, skulle Kamenski ej längre förmått bibehålla sin ställning.
Soldaternas krafter voro fullkomligt uttömda, hvarför de ej heller
förföljde sina motståndare.
Major Cedergren erhöll uppdraget att förstöra bron, hvarunder
trupperna i god ordning retirerade genom skogen. Arriergardet
anfördes af öfverste Boije, och kl. 11 på aftonen voro alla
samlade vid Djekneboda.
Terrängförhållandena vid sistnämnda ort egnade sig särskildt
för en försvarsstrid, men anländ dit beslöt Wachtmeister dock att
gå vidare. Orsaken därtill är svår att förstå. Man har sökt
förklara det med att Wachtmeister blifvit missledd genom en illa
utförd rekognoscering och på grund af denna antagit, att ställningen
med lätthet kunde kringgås, hvilket emellertid ej var fallet.
Positionen vid Djekneboda var den ypperligaste man kunnat önska sig.
Då Döbeln en tid efteråt passerade platsen, tog han terrängen i
närmare betraktande och råkade i raseri. »Att jag», yttrade han,
»aldrig fått slåss på ett sådant ställe. Man har sagt att det kan
kringgås, ja, öfver Åbo och Haparanda!» . . . Vid Säfvar hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
