Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Senare delen af min barndom och början af ynglingaåldern, öfver hufvud betraktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händelse i mitt minne såsom en märkvärdighet, och jag fick
stora tankar om sultan Mahmuds person. Mehemed Ali i
Egypten och Ibrahim pascha kände jag till namnen, men jag
visste icke mycket om dem.
Deremot hörde jag ett och annat om den engelske
statsmannen Canning, och hans namn var hos mig ett föremål
för stor vördnad, särdeles då Canning omsider verkligen
företog sig att hjelpa grekerna. Och äfven oafsedt denna särskilda
sak tänkte jag mig Canning såsom en ljusets och frihetens
härförare mot den heliga alliansen, hvilken jag förestälde mig
som stygg och elak, men närmare kunskap hade jag icke.
Jag minnes, med hvilken ledsnad jag mottog underrättelsen
om Cannings död (1827).
Ett annat dödsfall bland de mäktige i Europa hade förut
gifvit mig mycket att fundera på, nemligen ryske kejsaren
Alexander I:s död (1825). Oroligheterna i Petersburg och
den besynnerliga tvisten mellan bröderna Constantin och
Nicolai, hvilkendera skulle slippa blifva kejsare, intresserade mig
lifligt. Jag hade fått den tron, att Constantin var en vild
barbar, men Nicolai en mera human furste. Rykten, som
hördes, voro också af beskaffenhet att kunna sätta
inbillningskraften i rörelse. En sägen fans, att kejsar Alexander icke
hade dött naturlig död, men var mördad; ett annat rykte
sade, att han icke var död, men inspärrad i ett kloster. Jag
satte just ingen tro till dessa sägner, men de voro dock något
att lefva af för en hungrig fantasi. Och jag icke blott tänkte
på den ryske kejsarens död; jag gjorde äfven något mera,
som jag snart skall nämna.
Nu skulle jag väl dock äfven hafva en flägt af det svenska
rysshatet. Men i den känslan var jag icke öfver måttan stark.
Visst var jag glad, när jag läste i svenska historien om slaget
vid Narva och freden i Stolbova och slaget i Svensksund, och
jag var full af harm och sorg öfver slaget vid Pultava och
Finlands förlust 1809. Jag tyckte till och med det icke vara
rätt passande, att svenska män buro ryska ordensdekorationer,
men det rätt vildsinta rysshatet ville dock icke slå rätt rot
hos mig. Det gamla danska nationalhatet var starkare. Så
t. ex. när jag hörde talas om det bekanta ryktet, att Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
