Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Senare delen af min barndom och början af ynglingaåldern, öfver hufvud betraktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro först och främst komedien »Den afundsjuke», och äfven
åtskilliga bröllopsverser samt den stela tragedien Brynhilda
genomlästes, såsom ock den episka dikten »Den svenska
friheten».
Obevandrad bland den svenska skaldekonstens verk var
jag således icke. Af utländsk vitterhet var jag något litet
bekant med Shakspeare, ty jag läste Geijers öfversättning af
Macbeth samt Nicanders bearbetning af Othello och svenska
gamla öfversättningar af »Som ni behagar» och af Hamlet.
Detta stycke samt Macbeth intresserade mig ofantligt. Stycket
om hexornas trollsoppa i Macbeth lärde jag mig utantill.
Gœthes och Schillers skaldeverk kände jag blott
ryktesvis, men bland de franska skalderna var Molière ej alldeles
obekant för mig. Åtminstone en bland hans komedier läste
jag, »Les précieuses ridicules». Och något senare, när jag var
femton år gammal, läste jag Racines tragedier samt- och
synnerligen. – Don Quixote hörde jag omtalas, men kom ej i tillfälle
att läsa den boken förr än under en senare lefnadsperiod. –
Lord Byrons namn var mig bekant, och jag läste Thomanders
öfversättning af Manfred, men jag förstod ej mycket deraf. –
Romanen Arvid Gyllenstjerna af holländaren van der Velde
lästes med nöje och lika så Blumauers parodi på Virgilii
Æneid, men riktigt nöjd med den boken var jag likväl icke.
En stor del af den myckna läsningen var beräknad på
öfning i tyska och franska språken. För detta ändamål
begagnades i fransyskan äfven Telemaque samt läsöfningarna i
Mobergs lärobok och en af madame Genlis’ romaner »Les
petits emigrés». Mycket hörde jag talas om de tre
författarinnorna mad. Genlis, mad. Cottin och mad. Staël. Mad. Genlis
hade bättre rykte än mad. Cottin, hvilken ansågs vara något
tvetydig i sedligt afseende. Om mad. Staël hade jag ingen
bestämd föreställning; jag visste blott, att hon var en berömd
författarinna.
Men deremot blef jag mycket bekant med amerikanaren
Cooper. Jag läste hans romaner skiftevis med Walter Scotts.
Jag kommer godt ihåg Spionen, Susquehannas källor, Redword
och Den siste Mohikanen.
I allmänhet blef jag ordentligt tillåten att göra skilnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
