Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Senare delen af min barndom och början af ynglingaåldern, öfver hufvud betraktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat än barnlek, men det visade, hvartåt leklusten låg.
Skrifveriet skedde på tjockaste prosa. Detta var vid nio och tio
års ålder.
Och jag icke blott skref, jag uppförde äfven teaterpjeser,
icke mitt eget klotter, men sådant, som hvarken jag eller
någon annan hade skrifvit, och som endast fans i mitt eget
hufvud och knappt der. Jag stälde mig midt på golfvet och
förestälde mig, att jag var en skådespelare, som uppförde
någon hemsk och ryslig tragedi. Ord hade jag dock ej många
och platt icke något sammanhang.
Ett annat nöje, som dock egentligen tillhörde min späda
barndom, var att leka prest. Jag gick upp i den stora salen,
som fans i husets öfre våning och förestälde mig, att jag stod
på en predikstol, och det, som då roade mig, var att tacka
Gud för vissa personers dödliga bortgång, hvilket jag gjorde
utan allt afseende derpå, att samma personer lefde och voro
vid god helsa. Jag tog ett namn, hvilket som helst bland
bekanta personer, och slog i hjel det i inbillningen, men
menade intet ondt dermed.
Ett annat nöje var att leka kung och hålla riksdag. Alla
dessa upptåg betydde ingenting annat, än att
inbillningskraften var outtröttlig att drifva sitt spel, och detta spel spelade
jag helt allena, ingen lekkamrat behöfdes. Helt annat var, att
kamraterna och jag klottrade i hop gemensamt små
teaterpjeser på några pappersblad och gjorde teater på en lång
förstuga, som fans i en sidobyggnad på kaplansgården, der
Stenmanska familjen bodde.
Men se! fantisera kunde jag. Det hände ganska ofta, när
inbillningskraften kom riktigt i farten, att jag blef, såsom skulle
jag varit ursinnig. Själsrörelsen stegrades till raseri, jag grep
med händerna i stolar och bord, jag bet och skrapade med
tänderna i stolsryggen, så att den blåmålade färgen skrapades
bort, och det kunde hända, i fall stolen var något bräcklig,
att stolsfötterna brötos i kras, och härunder forsade en ström
af diktade berättelser fram genom talorganen. Detta kallade
jag att fantisera. Det var knappt en lek, det var en
naturnödvändighet. Fantiseringen angick vanligtvis vissa saker,
hvarom jag hade läst i mina böcker, eller händelser, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
