Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Elfsjötiden och vistelsen på Åsby, 1833 - 1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aftonsysselsättning var ofta att följa grefve Gösta Lagerbjelke på långa
promenader; han ville gerna, att jag skulle göra honom
sällskap. Jag gjorde det af höflighet, men dessa promenader
roade mig ej mycket, ehuruväl samtalen oss emellan ej
saknade sitt intresse, ty den unge grefven var en kunskapsrik
yngling. Men när han satte sig i båt på sjön Magelugnen
för att meta fisk med ett gädd-drag, var han ej lycklig; han
fick aldrig en endaste fisk. Dessa båtfärder roade mig ej;
roligare var att bada i sjön.
Midt under den qväfvande sommarhettan utbröt farsoten
cholera morbus. Detta var första gången, koleran hemsökte
Sverige. Första stället var Göteborg, tiden senare hälften af
juli månad; ungefär en månad senare hade farsoten kommit
till Stockholm och härjade der under slutet af augusti och
hela september månad, men knappt längre. Vi, som bodde
på Elfsjö, kunde nästan betrakta oss såsom de der vistades
på smittad ort, ty förbindelsen med Stockholm var icke
afbruten; mjölkbud färdades dagligen till och från staden,
tidningar och bref gingo sin vanliga gång. På denna tiden voro
också meningarna mycket delade om den frågan, huru vida
kolerasjukdomen vore kontagiös, d. v. s. smittosam genom
vidrörande, eller miasmatisk, d. v. s. att sjukdomsämnet skulle
finnas i luften.
Vare med den saken huru som helst, så bet koleran intet
på oss, der vi sutto i vår fred och ro. Men i Stockholm
grasserade farsoten strängt, och under samma tid blef min
egen person angripen af en under flere veckor fortfarande
ohelsa af annan art. Illamåendet kallades nervfeber, men
egentlig feber hade jag icke. Trött och magtlös var jag, men
sömnen var ändock klen. En egenhet var en till ytterlighet
uppstegrad aptit. Magen kände ett oupphörligt begär efter
födoämnen tillika med en stor obenägenhet att sedermera
afbörda sig det intagna förrådet. När morgonen inbröt, var det
min glädje att snart få spisa frukost; så snart frukosten var
spisad, började jag längta till middagsbordet och så hela
dygnet igenom från mat till mat. Stark aptit hade jag alltid,
men aldrig en sådan roflystnad efter mat som nu. Derjemte
kände jag en egen ömtålighet för kyla, särdeles en rädsla för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
