Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄNSLAN. 139
liga känsloförmågan, som ligger i mitt lynne, var i min ung-
dom en hemlighet. Man känner icke sig sjelf från början,
men man inhemtar den kännedomen med åren, om man är
uppmärksam. Jag har bjudit till att så vara. Den som söker,
han finner. Jag har sökt mig sjelf.
Och känsligheten, som var en hemlighet för mig sjelf,
blef uppenbar, utan att jag behöfde söka derefter. Der kom,
när jag var tjugu år gammal, någonting, som bragte hemlig-
heten i dagen. Jag skall tala mycket om den händelsen på
sitt rätta ställe. Och känsloförmågan har vuxit med åren.
Jag har såsom gammal man en mjukare känsla, än jag hade
såsom yngling. En tår i mina ögon är icke så alldeles säll-
synt nu, som han fordom var.
Med det flegmatiska lynnet följde en viss fr ömsinthet.
Jag var icke lätt retad till ett vresigt lynne, jag hade ingen
fallenhet att förlöpa mig med hastiga utbrott; jag var tål-
modig och fridsam, ej grälaktig. Men jag hade en afgjord
fallenhet att dölja mina känslor. Om den fallenheten skall
jag tala mera längre fram, ty den förbinder sig med ett myc-
ket bestämmande drag i mitt sätt att lefva.
En art af känslighet hade jag ganska liflig, nemligen
känslan af deltagande för andra menniskor. Jag hade en viss
allmän menniskovänli gliet. Det gladde mig ej blott att sjelf
vara lycklig, men äfven att se andras lycka, och jag hade
mycken fallenhet att tycka synd om olyckligt folk.
Förståndet svagt och känslan måttlig sväfvade i fara att
alldeles uppslukas af inbillning sltr a f ten. Denna del af den
andliga verksamheten har under hela min lefnad varit öfver-
vägande ända till gränsen af fullkomligt envälde. Nu, vid
sexton års ålder, hade jag väl upphört att bita i stolar och
bord \ inbillningens raseri hade sansat sig, men nog fantise-
rade jag tappert, så att jag kunde flyga bort på inbillnings-
kraftens vingar, när som helst och hur långt som helst. Jag
gör så ännu i dag. Jag bildar mig fantasier, hvarmed jag
alldeles omskapar den yttre verkligheten, och i dessa fantasier
lefver jag, så att jag kan föda och underhålla samma fantasi-
skapelser en lång tid bortåt, men hvad man kallar fixa ideer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
