Anteckningar om mitt förflutna lif / II. Min barndom i allmänhet betraktad. Början af skolpojkåldern (1894) Author: Wilhelm Erik Svedelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II.

Min barndom i allmänhet betraktad.

Början af skolpojkåldern.

Umgängeslifvet i föräldrahemmet. - Uppfostran i hemmet. - Lefnadssätt och hushållning i hemmet. - Nöjen och sysselsättningar. - Gryende karaktärsdrag. - Kroppskonstitution. - Börjande skolgång. - Rektor Stenman och hans hus. - Resor till Upsala och Norrköping. - Tilldragelser inom umgängeskretsen. - De första kamraterna. - Ansats till hypokondri. - Carl Arosenius.

Den krets, som omgifver det uppväxande barnet, är af stor vigt; tidiga intryck sjunka djupt och sträcka sin verkan genom lifvet, om också personen sjelf icke är medveten om sammanhanget och detta ännu mindre ligger öppet för andras ögon. Jag känner detta förhållande hos mig sjelf mycket tydligt. Jag har böjelser och tycken, som jag bestämdt kan hänföra till barndomsårens intryck. Men så var jag också ett barn, som mycket uppmärksamt gaf akt på hvad som tilldrog sig omkring mig. Och det jag såg och hörde mindes jag godt.

Mina föräldrar höllo ett gästfritt hus, och min mor var en utmärkt god värdinna, som icke räknade på besväret. Undfägnaden var af yppersta slag, dock utan öfverdådig lyx. Men min mor höll sitt kök, sin ladugård och sin trädgård i förträffligt skick, så att allt, som till dessa förrådshus hörde, alltid var af särdeles god beskaffenhet, hvart och ett i sitt slag, fastän sakerna voro i sig sjelf ej annat, än som i hvarje välbestäldt hus förekommer. Möbleringen i rummen var särdeles enkel, sådan som i vår tid skulle kallas ytterligt torftig. Men just i den delen är stor skilnad mellan 1820-talet och 1880-talet. Den möblering, man nu för tiden finner hos familjer

21

af medelklassen med mycket begränsade tillgångar, skulle på den tiden varit en lyx, som endast folk af en viss rang och förmögenhet bestod sig. Hvad mat och dryck beträffar, så kom t. ex. aldrig en mager kalfstek på mina föräldrars bord, men blott gödkalfvar, sådana som jag i senare tid sällan om någonsin har återsett.

Min far hade ifrån sin Upsalatid och sin vistelse i Stockholm såsom riksdagsman under flere riksdagar en mängd bekanta, och äfven den talrika slägten gaf anledning till välkomna gästbesök. Umgänget utgjordes till icke ringa del af resande, som qvarstannade en eller annan dag. Och dessutom fans äfven umgänge med grannarne inom orten, stadsbor och familjer på landet. Fruntimren voro i allmänhet mera bildade än karlarna Min far, som var en man med vetenskaplig bildning och betydlig verldserfarenhet, led brist på bildadt karlsällskap bland de närmaste grannarne. Der funnos aktningsvärda personer, men »instruerade», literärt bildade voro de i allmänhet icke. Talangfulla damer med lexor ur sjuklassiga fruntimmersskolor funnos icke heller, men kunde också utan saknad umbäras. Mina barndomsminnen hafva lärt mig, att hos fruntimmer karakterens och hjertats verkliga bildning kan finnas med stöd af ett naturligt godt förstånd, fastän der icke finnas konstförfarenhet i s. k. talanger och ett uppstapladt förråd af inlärda lexor. Praktiskt bildade fruntimmer med mycken duglighet i hushållet och själsodling tillika funnos många. Min barndoms erfarenhet lärde mig att hysa en mycket stor aktning för det qvinliga könet. Den föreställning, jag hade, kan jag i korthet uttrycka med några ord, som yttrades af min far vid ett fruntimmers likbegängelse och som jag sedermera har upprepat vid ett offentligt tillfälle, att qvinnan tillhör ett kön, som »mannen i moraliskt afseende med större egenkärlek än rättvisa nämner det svagare» [1]

Den brist jag anmärkte, att bildadt karlsällskap var sällsynt, hade dock sina undantag. Der fans en liten krets af min fars ungdomsvänner, män med vetenskaplig bildning, som nu vid äldre år hade sin verksamhet på ej längre afstånd från hvarandra, än att de kunde emellanåt stämma möte. Då

22

förekom omvexlande allvarsamt samtal och godmodigt skämt. Och de gamla herrarne hade en mycket uppmärksam åhörare i min lilla person. Jag uppsnappade åtskilligt, som icke blef utan frukt i mitt sinnelag.

För öfrigt var umgängeslifvet ofta afbrutet af långa mellantider, då ingen främmande syntes, hvardagslifvet i familjkretsen var det vanliga, gästbesöken utgjorde undantag.

Detta, som jag nu har sagt, angår det yttre lif, af hvilket jag var omgifven. Öfvergår jag derifrån till att betrakta min egen person och min inre utveckling, så vill jag säga, att med året 1822, då jag fylde mitt sjette år, afslutades det första stycket af min lefnad, det stycke, som jag ville kalla småbarnåldern. Följande året 1823 var jag inne i den åldersafdelning, som jag kallar skolpojkåldern.

En skolpojke må vara ett barn, men han är dock något annat än en liten unge i barnkammaren. Den reglerade sysselsättningen med bestämda lärotimmar medför en förändrad ställning, och härtill kommer kamratskapet i skolan. Gossen i skolrummet får andra intressen, än den lille bytingen hade i barnkammaren. Här uppkommer en skilnad mellan arbete och lek, och nya lekar, nya nöjen uppfylla lekstunderna; förändrad lust och håg uppstiger, nya känslor väckas, nya intryck låta sig erfaras. Tiden är kommen, då sonen ej längre skall vara sin pappas och mammas snälle gosse; en god och lydig son bör han visst alltid vara, men detta är dock något annat än att blott hänga fast vid pappas rock och mammas kjol.

Då jag nu skall erinra mig min barndoms lefverne, kan jag icke göra någon sträng skilnad mellan årtal och dagar. En del af det, jag har att säga, hörer till skolpojkåren, annat åter till den tid, som föregick.

Det första är då mina föräldrars sätt att uppfostra sina barn. Min far var en allvarsam ordningsman och hade mycken förmåga att »sätta sig i respekt». Jag hade den ovärderliga lyckan att från min spädaste barndom få lära mig lyda; icke den ringaste olydnad fick blifva onäpst och fullkomlig öfverensstämmelse rådde mellan fader och moder. Det skulle

23

alldeles icke gått an att spela pappa ett litet spratt med mammas goda minne, såsom stundom sker i familjerna, i fall modern är en lättsinnig menniska, t. ex. när den uppväxande ynglingen kommer hem efter slutad skoltermin och har några små skulder efter sig, som han icke vill låta pappa veta något om, och modern då betalar ut penningarne bakom faderns rygg och låter sonen blifva en bedragare mot sin fader. Sådant händer någon gång, när den s. k. moderskärleken är riktigt oförnuftig, men slik pligtförgätenhet kunde aldrig komma i fråga i mitt föräldrahem. Jag har deremot från min späda ålder ett mycket strängt begrepp om föräldravördnad. Det är mig obeskrifligen vidrigt att se föräldrar tåla uppkäftigt prat, motsägelser, kält och egensinnighet hos barnungar. Det skulle vara för mig ett stort nöje att få gifva risbastu åt de vanartiga barnen, men framför allt en något skarpare bastonad åt de vanartiga föräldrarne. Men bastonaden, ehuru icke af menniskohand handgripligen gifven, uteblifver icke, när det okynniga barnet har växt upp till en lättsinnig ungdom och föräldrarne få sorg och skam af barnen, som de födde upp utan tukt och Herrens förmaning. Det är bastonadstraff nog att se odågorna, som man uppfostrade, och erfara otacksamheten. Jag tänker på Geijers ord: »Visa mig föräldravördnad hos ett folk; jag vill profetera det en lång framtid. -- -- -- Hedra din fader och din moder, och du skall länge lefva på jorden. Det budet ljuder från Sinai genom verlden» [2]

En grundsats, som mina föräldrar troget följde, var att göra stor skilnad mellan sådana fel, som endast äro barnsligheter, och sådana, som beteckna ett gryende moraliskt lyte. Regeln är, att t. ex. afundsjuka, olydnad, lögnaktighet m. m., som innehålla förebud för verkliga karaktersfel, skola straffas mycket allvarsamt. En risbastu för sådant gör god verkan hos ett litet barn, men duger knappt för en mera uppväxt ålder. Jag bestraffades på detta sätt två gånger i så späd ålder, att jag alls icke minnes sjelfva händelsen och skulle ej nu veta något derom, om jag icke hade hört min mor berätta för mig, att så hade tillgått. Men ingendera gången

24

begagnades ris, blott flata handen. Annat tuktomedel behöfves icke på en späd varelse, men stor vigt ligger derpå, att tukten tillämpas i sin rätta tid och ingalunda hänskjutes till den ålder, då barnet har lärt sig att, såsom det säges, »förstå» något. Låter man det lilla barnet få hafva sina odygder och utveckla sina karaktersfel, så blifver det sedermera fåfäng möda att tala förstånd med det stora barnet. Ondskan har då slagit rot, och roten uppryckes icke med moralpredikningar. Men en måttlig aga, gifven med sans och ej i vredesmod, rycker upp roten, som ännu icke har hunnit sätta sig riktigt fast hos en liten unge. När det svider i det späda skinnet, så vet barnet, att det har gjort sådant, som ondt och orätt var. Det aktar sig för den saken en annan gång, och när tiden kommer, då förståndet begynner skilja rätt från orätt, är den onda roten icke inrotad. Detta uppfostringssätt, förståndigt tillämpadt, innebär alls icke något barbariskt strykregemente. Det behöfves icke mycket stryk, så framt icke barnet är i ovanligt hög grad elakartadt. Men hvad beträffar en mera framskriden ålder, vore det en förskräcklig sak, om en stor, lång pojke skulle vara så grufligt vanartad, att platt icke annat än stryk förmår hålla honom någorlunda i skick.

En annan regel, som följdes i min uppfostran, var att icke allt för tidigt sätta bok i hand på barnet. Det är farligt att drifva ett barn till en förtidig utveckling. Detta var af så mycket större vigt i afseende på min person, förty jag var af naturen danad för mycket hastiga framsteg. Hade denna min fallenhet blifvit med konstens medel pådrifven, kunde jag blifvit alldeles förolyckad. Men nu användes inga pådrifningsmedel. Jag blef i alla fall en brådmogen gosse, men sådan blef jag derför, att jag var så anlagd af naturen; min uppfostran var icke derpå beräknad. Men sedan jag var kommen till den åldern, att bok dock sattes mig i hand, blef jag hållen till strängt arbete. Jag skall tala mera derom längre fram.

Med den uppfostran jag enligt nu beskrifna grunder fick, var jag räddad från all fara att blifva hvad man kallar ett bortskämdt barn. Det klemiga morsgriseriet var och förblef fullkomligt främmande för mig; jag blef deremot i sannaste

25

mening hållen i tukt och Herrens förmaning. Dertill hörde en annan lefnadsregel, som har lemnat djupa spår hos mig. Regeln lydde så, att pojken skulle lära sig att passa upp på sig sjelf. Det var mig icke tillåtet att lemna en rock eller ett par stöflar åt en piga eller en dräng för att borstas eller blankas. Sådant arbete skulle jag förrätta sjelf, vid risk af tillrättavisning, om jag icke höll mig snygg. Det kan väl så varit, att ett eller annat undantag fick passera, men undantagen upphäfde icke den hvardagliga regeln. Jag har från min barndom lärt mig att passa upp på mig sjelf, och denna vana har hos mig alstrat den egenskapen, att jag nästan hatar all uppassning. Jag har bildat mig en lefnadsregel, som lyder så, att man aldrig bör låta någon annan menniska göra det, man sjelf kan göra lika bra. Ty det är sant, som ordspråket säger, att »sjelf är bästa drängen». Nu mera, i den ställning hvari jag vid äldre år befinner mig, har jag visserligen lärt mig, att kläderna blifva bättre borstade af en tjenarinnas hand än af min egen, men jag inskränker uppassningen till det minsta möjliga. Skall jag köpa en småsak i en handelsbod, så går jag mitt ärende sjelf, skall jag lägga ett bref i en breflåda, så gör jag det med egen hand. Så gör jag, ehuru jag finner dessa göromål tråkiga och ehuru de kunde göras lika säkert och bra genom budskickning. Men den tanken, att en tjenande person kunde gå i mitt ställe, faller mig aldrig in. Blott i stort nödfall begagnar jag uppassning, t. ex. då jag skall fortskaffa stora korgar, fulla med böcker, mellan min bostad och de offentliga biblioteken, men det händer också, att jag går mig svettig och trött, bärande sjelf de tunga böckernas bördor af och an, från och till biblioteket. Ty det är en inbiten idé hos mig, att jag skall göra allt med egen hand, så vidt jag det förmår.

En annan lära, som jag fick praktiskt inlära, var, att jag skulle kunna, när så fordrades, umbära njutningar och nöje, d. v. s. beherska mina böjelser. Detta är icke så att förstå, som skulle det varit mig förmenadt njuta min späda ålders glädje. Detta fick jag alldeles tillräckligt, men jag skulle lära mig att glädjas med måtta, att kunna efter omständigheterna roa mig eller umbära nöjet, allt i sin rätta tid. På detta sätt

26

förstår jag den regel, som blef mig föreskrifven, att aldrig dricka kaffe och aldrig strö socker på maten. Min far gjorde ackord med mig, att jag fick mina handpenningar mot vilkor att ej dricka kaffe och ej förtära socker. Sockerförbudet var dock mycket begränsadt, ty det var mig icke förbjudet att förtära andra sötsaker. Jag fick spisa konfekt och syltade bär, men om jag satt vid middagsbordet och der serverades sådan mat, till hvilken begagnades strösocker, och alla andra sockrade på maten, fick jag låta sockerskålen gå mig förbi. Var jag bortbjuden i sällskap med jemnåriga kamrater och barnen trakterades med kaffe, fick jag se på de andra, huru de drucko sina kaffekoppar, men i min mun fick ingen kaffetår komma. Detta betydde, att jag fick lära mig att sätta gräns för begäret och att stå vid mitt ord och uppfylla kontraktmessiga förbindelser. Här var ett kontrakt; jag hade lofvat min far att ej smaka kaffe och socker; han hade lofvat mig, att om jag höll mitt löfte, skulle han gifva mig årligen en riksdaler banko för hvardera försakelsen. Summan var ej stor, men två riksdaler banko (tre kronor) utgjorde en alldeles tillräcklig summa för en liten gosse, som hade i alla fall allt hvad han behöfde. Öfver dessa mina handpenningar, ärligt förvärfvade, var jag enväldig herre; för deras användande fordrades ingen redogörelse. Jag höll mitt löfte och fick min lön; jag lärde att göra rätt för mig och att nöjet jag hade af handpenningarne ej var gifvet till skänks, men att rättigheten att njuta nöjet var förvärfvad med det, att jag uppfylde min pligt. Sådan lärdom är förträfflig för karakterens sedliga bildning.

Min uppfostran var således anlagd på att utveckla det starka och dugtiga i karakteren, i fall någon smula fallenhet dertill fans hos den uppväxande personen, hvilket man på den tiden icke noga kunde veta. Fullt öfverensstämmande dermed var också den art af sedlighet och religion, hvari jag uppföddes. Både min far och min mor voro personer med mycken religiös känsla, fullkomligt främmande för otrons läror och tillika otillgängliga för allt religiöst svärmeri. De uppfödde sin son i en religion af den starka, friska, nyktra arten, i äkta luthersk kristendom. Min far var uppriktigt tillgifven den

27

svenska statskyrkans lära och kyrkoordning och hade ingen smak för de pjunkiga fraserna, med hvilka religionen nästan förvandlas till ett andeligt folknöje. Deremot hade han en klar och allvarlig uppfattning af alla sedliga förhållanden. Min mor var ett mycket bildadt fruntimmer med ljust och fördomsfritt förstånd, en liflig inbillningskraft och ett hjerta, i hvilket menniskokärleken lefde med stor magt. Med denna karakter var hon mycket värderad af menniskor och hade mycken förmåga att sprida trefnad omkring sig.

Allt detta tillsammans medförde, att umgänget inom familjen blef strängt sedligt och allvarsamt i sin grund, men glädjerikt tillika och fördomsfritt. Jag hade en glad barndom, jag njöt af ett trefligt hvardagslif, men nöjen, som gjorde omvexling, förekommo äfven. Hvad glädjen angick, skulle sedermera förändrade dagar komma. Min far blef mycket sjuklig, och detta gaf stundom en dyster färg åt lefnaden i hemmet.

Jag har talat om umgängeslifvet; jag har lust att tillägga ett och annat om hushållningen. Detta kan hafva ett visst intresse, ty det visar ett olika lefnadssätt då och nu. Mina föräldrar bodde i en stad, men lefde på landtmannavis, hvilket var alldeles nödvändigt, ty omsättningen af sådana förnödenheter, som behöfdes för ett större hushåll, var ytterligt trög i den lilla staden. Der fans ingen annan möjlighet än att lefva af egen ladugård och egen trädgård, och ladugården i staden underhölls med afkastningen af bostället i landsförsamlingen, gårdarne Fantetorp och Ulfvesta. Dermed följde, att mycket, som nu köpes kontant, anskaffades genom hushållsgöromål hemma i huset. Slagtoxar köptes i Köpings marknad, men slagtades icke förr, än de blifvit gödda i ladugården; gödkalfvar anskaffades af ladugårdens egen afvel, och der funnos äfven åtskilliga svin- och fårkreatur, förutom höns och ankor. Allt bröd bakades hemma, öl och svagdricka brygdes i brygghus hemma på gården, hvarje ljus, som brändes, var stöpt af min mors egen hand. Ljusstöpningen förrättades på en gång för hela vinterbehofvet, och sysslan räckte en hel dag från bittida på morgonen till qvällen; talgen var naturligtvis köpt kontant. Annan belysning brukades icke än med talgljus; stearin fans ej. Den dag, då ljusstöpningen egde rum,

28

var en rolig dag i mitt tycke, ty jag fann ett synnerligt nöje i att dervid vara behjelplig med att träda upp ljusvekarne på trätallrikar, som brukades vid neddoppningen i den flytande talgen. -- En annan art af hushållsgöromål var tillverkning af väfnader. Det var en vanlig sed i familjer af medelklassen, att husets döttrar och pigor sutto i väfstol och väfde tyget, sedan de förut suttit vid spinnrocken och spunnit garnet. Jag tror icke, att jag i mina föräldrars hus någonsin bar på min kropp något linne, som ej var hemmaväfdt.

Dessa hemseder måste äfven verka på döttrarnas uppfostran; fruntimmersbildingen blef en annan, än hon nu mera är, sjuklassiga flickskolor voro alldeles obekanta saker, men den bildning, som var nödvändig för en huslig qvinna, var mycket vidsträcktare, än en sådan bildning nu är. Och denna förfarenhet i praktiska hushållsyrken visade sig mycket väl förenlig med en ädel själsodling; jag såg stora exempel att så var. Och de stora sysslorna, spinnandet, väfvandet, brödbakningen m. m., hade med sig en egen hemtreflighet. Särdeles var jag mycket road af den stora slagten, på hösten, då oxarne, fåren, svinen slagtades, hvarmed följde korfstoppning m. m. Min mor satt i egen person i sin köttbod och föreskref, huru den slagtade oxens kropp skulle huggas i just sådana stycken, som hon beräknade för oxstekar, bringor o. s. v.

Från lefnadssättet i föräldrahuset öfvergår jag nu till att tala om mig sjelf, hurudan jag var och blef under inflytelse af dessa lefnadsförhållanden.

Tänker jag på min spädaste barndom, så funnos två saker, som roade mig mycket, det ena var att leka med dockor, det andra var att leka med fruntimmerskläder, schalar och schaletter, dem jag bredde ut på stolar och bord, betraktade och åter lade till hopa i sina veck mycket ordentligt. Med denna lusten förband sig en åtrå att kläda mig grann, lika godt om det skedde med karl- eller fruntimmerskläder. Stora fruntimmershattar med plymer, som den tiden mycket brukades, voro min förtjusning; fick jag en sådan hatt på mitt lilla hufvud, kände jag mig mycket lycklig och likaså, om jag fick låta det lilla hufvudet krypa in i en trekantig uniformshatt. Kunde jag då äfven få en värja vid sidan, släpande efter mig

29

på golfvet, så var sällheten dubbel. -- Mina dockor skötte jag mycket aktsamt och fantiserade i hop långa historier om dem.

Inne i barnkammaren trifdes jag mycket godt och hade ingen lust för stojande lekar. Håg för kroppsrörelser hade jag icke heller och var i allt sådant mycket otymplig. Smaken ändrade sig väl till en viss grad, sedan jag var blifven något äldre och var utkommen i skolkamratlifvet, men bullersamma lekar blefvo dock aldrig mitt nöje.

Deremot var jag mycket road af sagoberättelser. En trotjenarinna, som hade varit min amma, förnöjde mig med denna själaspis. Hennes person bör äfven oafsedt sagoberättelserna ihågkommas i mina anteckningar, ty hon hörer till mina verkligen dyrbara barndomsminnen, och hon är ett föremål för min tacksamhet, så vidt som en sann och oegennyttig tillgifvenhet har att fordra ett återsvar. Hon omfattade mig, det forna ammbarnet, med en varm kärlek; hon hade egna barn i lifvet, men jag tror, hon egnade sin moderskärlek lika mycket åt mig som åt dem.

Denna qvinna, madam Westerholm, var den person, som gaf första väckelsen åt mitt sinne för historisk framställning. Ty sagorna voro en art historia, fastän diktad. De handlade om vidunderliga äfventyr, trolldomsväsenden, hafsfrun, som bortröfvade menniskornas barn o. s. v. Sådant slog an, jag lyssnade till sagorna med större uppmärksamhet än någonsin sedermera till lärda föredrag från den akademiska katedern.

Och berättelserna fastnade i minnet, så att jag kunde berätta dessa sagor för andra barn. Med inbillningskraftens tidiga verksamhet följde minnets. Men under tidens lopp har minnet svikit mig, så att jag nu ihågkommer sagornas innehåll blott mycket ofullständigt. Detta förargar mig, ty det skulle vara intressant att kunna eftersinna, om der fans i dessa sagor någon gnista poesi.

Nöjet var stort att få berätta dessa sagor för lekkamraterna. Det var ofta mitt förslag, när barnen lekte, att nöjet skulle bestå i att tala om sagor, och jag var då gemenligen sagoberättaren. Ju vildare, hemskare, rysligare dikterna voro, desto roligare fann jag dem. Och jag stannade icke vid att

30

höra och berätta, jag diktade om mig sjelf, att jag var ett troll, som bodde i en kula. Någon gång togo dikterna en ännu vildare och grymmare fart; det roade mig att i inbillningen genomgå allehanda barbariska sätt att afhända menniskor lifvet. Jag brände menniskor lefvande, jag hängde dem i galge, jag halshögg dem. Men dessa gräsliga fantasier voro icke förenade med någon verklig elakhet, jag var tvärtom ett mycket fromsint barn, men mitt nöje var att med inbillningen försätta mig in i förhållanden, som afveko från det vanliga lifvet på det mest skärande sätt. Ju mera förvånande och förskräckande föremål jag kunde erhålla för den hungrande inbillningskraften, desto större var nöjet.

Vilda djur sysselsatte mig mycket. Berättelser om lejon, tigrar, leoparder, panterdjur, hyenor och stora ormar, krokodiler och hajar i hafvet voro bland mina käraste nöjen. Jag hyste en synnerlig längtan att få veta, hvilket bland vilddjuren kunde anses vara det mest blodtörstiga och det farligaste för menniskor. Denna smak för vilda djur har jag ännu qvar. Det roar mig mycket att se ett menageri. Bland djurslägten, som jag icke hade lärt mig anse ondsinta mot menniskor, var ett, som intresserade mig mycket, nemligen elefanten, ty han var så stor och dugtig.

Men jag hade äfven ett annat föremål, af hvilket min fantasi njöt i ymnigt mått. Min far var född dalkarl i Elfdals socken, som är en bland de längst bort belägna socknarna, uppfyld af skog och ödsliga berg; min mor hade såsom ogift vistats en längre tid i sina blifvande svärföräldrars hus i Elfdals prestgård; min faster, som var en ständig medlem af familjen i mitt barndomshem, var född och uppfödd deruppe i Elfdalen; jag hade således godt tillfälle att få höra tal och berättelser om Dalarnes landskap, dess natursköna nejder, skogarne, bergen, de stora vattnen, elfven och Siljan. Sådant slog an på inbillningskraften, och annat fans, som förstärkte intrycket. Jag hörde talas om vilddjuren i Dalarnes skogar, björnar och vargar, hvilka väl föreföllo mig något tarfliga i jemförelse med mina lejon, tigrar m. m., men det gjorde dock ett intryck, när t. ex. jag hörde berättas, att en varg en gång hade ströfvat ända in på gårdstomten, der mina

31

farföräldrar bodde. Så äfven det man berättade mig om ett äfventyr från min fars uppväxande ålder, då han, en halfvuxen gosse, hade gått vilse på öde skogen mellan Elfdals och Venjans socknar. Det var också en hemsk känsla jag erfor, då jag hörde förtäljas om rymmare, som färdades i Elfdalen genom ödemarkerna till Norge. Men det förnämsta jag hörde var det, som handlade om trolldomsvidskepelsen i Dalarne, hvilken verkligen hade varit sådan, att, ännu under min farfars tjenstetid såsom kyrkoherde i Elfdalen, presterskapet hade mycket besvär att ställa det upprörda folket till freds. Detta var dock närmare slutet af 1700-talet. Sådant uppfångade jag med största begärlighet, orternas namn inpreglade sig i minnet, de höga Elfdalsbergen, Hyltjeberget, Snällen, Skörklet, Dåseberg och framför allt Väsaberget, som var trollens egentliga högsäte. Också när efter många års förlopp jag fick tillfälle besöka Elfdalen, föreföll det mig, såsom vore jag bergtagen. Väsabergets anblick uppväckte mina barndomsminnen, bergets särskilda afdelningar föreföllo mig såsom förstenade trollgestalter.

En annan mycket ymnig föda hemtade min inbillningskraft af de la Motte Fouqué’s romaner. Min far hade i sin boksamling Upsalaupplagan af »Bibliothek der deutschen Classiker», och han tog någon gång en bok ur denna samling till aftonläsning. Deribland förekommo de la Motte Fouqué’s verk »Der Zauberring» och »Die Fahrten Thiodolfs des Isländers». Det roade honom att berätta innehållet för mig såsom en barnsaga. Jag slukade med den spändaste uppmärksamhet berättelsen om de båda trollkvinnorna, den goda och välgörande fru Minnetrost och den onda trolljungfrun Gerda, och om Thiodolfs lif på Island och om Väringarne i Konstantinopel. Hela den massa af orimligheter, som finnes i de la Motte Fouqué’s dikter, sväljde jag med god smak; författarens fantasi var utan hejd och tygel; min var så äfven. Sedermera, när jag var blifven något äldre, fick jag sjelf läsa Thiodolf till öfning i tyska språket.

Äfven ett af den romerska skaldekonstens verk lärde jag också känna på sätt och vis, fastän jag ännu icke förstod ett ord latin. Min far egde ett exemplar af Ovidii Metamorfoser,

32

en gammal upplaga från 1500-talet, försedd med träsnitt. Det roade mig mycket att betrakta dessa taflor och höra min far förtälja hvad de förestälde. Innehållet förklarades med tillbörlig urskilning, så att täckelse lades öfver vissa delar, hvilka icke voro lämpliga för ett barn. Det gör mig ondt, att jag icke har qvar boken, ty barndomsminnet är kärt.

I allmänhet var jag mycket road af »målningsböcker», med hvilken benämning jag menade böcker med taflor, träsnitt, kopparstick o. s. v. En sådan bok, en stor foliant på tyska språket, fans i huset och genombläddrades flitigt. Af innehållet förstod jag icke ett ord. Boken försvann vid familjens flyttning från orten efter min faders död. Jag befann mig då i den ålder, då barndomsminnena vika undan, och sedan dessa minnen åter blifvit lefvande, saknar jag den gamla boken.

När jag besinnar den glupskhet, hvarmed inbillningskraften fråssade af sina födoämnen, kan det nästan förundra mig, att jag ej var särdeles mycket mörkrädd, såsom barn ofta äro. Alldeles främmande för denna känsla var jag väl icke, men hon beherskade mig ej. Jag minnes blott, att när jag var blifven så gammal, att jag gick i skola och ställets belägenhet var sådan, att lämpligaste gångvägen sträckte sig öfver kyrkogården, som var begrafningsplats, gick jag alltid den vägen vid dagsljus, men när jag skulle gå hem från skolan, sedan det var blifvet mörkt på aftonen, begagnades alltid en annan väg. Jag erkände icke för mig sjelf, att jag var rädd, men jag gick icke öfver de dödas grafvar i mörka qvällen. Och en fantasibild, som mycket förskräckte mig, var att vara innestängd i en kyrka nattetid. Men i alla fall, särdeles mycket mörkrädd var jag icke, men den mindre grad af mörkrädsla, som fans, bibehöll sig mycket länge. Gymnasisten i Vesterås, den fjortonårige ynglingen, var nästan mera mörkrädd, än den lille gossen hade varit. Att jag icke var vidskeplig hade väl sin grund till någon del i den flegmatiska beståndsdelen af mitt lynne, men ännu mera i den bastanta undervisning, som blef mig gifven i sedligt och religiöst hänseende. Jag hade hufvudet fullt af trollerier och spökhistorier, men jag hade också fått den sanningen mycket starkt

33

inpreglad i mitt hufvud, att sagorna blott voro dikter och att inga spöken funnos i verlden, men att den, som fruktar Gud, vandrar trygg för sådant i djupa mörkret. Sådan var sinnesstämningen, att sedan jag under dagens lopp mättat min fantasi med vidunderliga dikter om förtrollade slott och skogstroll och sjötroll och blodiga historier om rof och mord och vilda djur, så, när natten kom, lade jag mig trygg, läste min aftonbön och sof i ro.

Men om jag icke var rädd för spöken, så var jag i hvad angick verkliga farligheter ingen tapper gosse. Det modiga lynne, som lätt blifver oförvägenhet, hade jag icke. Jag hade ett räddhågadt sinnelag, och jag kan ännu i dag icke berömma mig af någon fysisk tapperhet. Min mor var mycket rädd om sin gosse och mycket aktsam, att jag icke på något sätt, som för barn lätt kan inträffa, t. ex. vid skridskoåkning, skulle råka i olycka. Ingen fara, unge herren aktade sig nog, han var mycket lifrädd.

En gång -- för att nu kasta en blick på en annan sida af den barnsliga personligheten -- tilldrog sig en liten händelse, ytterst obetydlig, men som dock innehåller ett karaktersdrag. Jag befans vara alldeles försvunnen ur huset; det letades efter mig, jag fans ej. Men efter en stund blef jag synlig, åtföljande min faster, som hade varit utgången på en promenad och nu kom hem. Sammanhanget var följande. Faster hade frågat mig, om jag ville följa henne på en liten promenad. Jag svarade något styft, att detta ville jag icke; tonen i mitt tal lärer icke varit rätt höflig. Faster gick ensam, men sedan hon gått, slog samvetet mig, att jag hade varit näsvis: jag ångrade mig och satte benen i gång för att upphinna faster; detta lyckades, och jag följde henne på hemvägen. Detta var orsaken till mitt försvinnande ur huset. Den lilla händelsen tecknar lynnet. Egensinnig kunde pojkbytingen vara, men han kunde också ångra sig och var angelägen att bättra ett begånget fel. Skam hade han, och s. k. bondånger kunde han vidkännas. Denna känsla vaknade tidigt; jag har blifvit mycket bekant med henne, sedan jag blef äldre.

Vore det så, att hvarje lust och anlag, som visar sig hos barn, måste bära frukt i framtiden, så skulle jag nu vara en

34

stor spelare, ty kortleken var för mig en mycket kär leksak. Men jag begagnade korten äfven på annat sätt än till spel. Jag lade »patience». Min mor brukade ofta detta lilla nöje såsom en hvila för tanken på aftonen efter en arbetsam dag. Jag stod då gerna vid hennes sida och såg, huru hon lade korten, och som jag var en liten läraktig gosse, lärde jag mig flere »patiencer». Jag lägger patience ännu någon gång, men från kortspel, som jag och skolkamraterna mycket idkade på lediga stunder, är jag alldeles bortkommen.

En sak erinrar jag mig med stor tacksamhet mot Försynen, ty saken är af ofantligt stor vigt. Jag hade såsom barn och jag har i hela min lifstid haft en särdeles god helsa. Och dermed synes mig vara på sitt eget sätt beskaffadt. Jag hörde omtalas, huru min mor hade under några månaders tid efter min födelse lidit af en envis sjuklighet, hvilken förmodligen stod i något sammanhang med min ankomst till verlden. Då jag nu äfven erinrar mig min faders långvariga sjuklighet, som lade honom i grafven i hans halfva dagar, och jag äfven minnes, huru min mor allt framgent var lidande af åtskillig kronisk ohelsa, och jag på samma gång besinnar, att jag har haft en särdeles stark kroppsbyggnad och var mina föräldrars sistfödda barn, så vill det förfalla mig, såsom skulle jag i min lekamliga sammansättning hafva tagit med mig mina föräldrars bästa lifskrafter. Jag tänker, att naturens lagar kunna väl vara sådana, att likasom barnet ärfver föräldrars sjukliga anlag, så må det äfven kunna inträffa, att lifskraften, som skulle vara sjuklighetens motvigt hos föräldrarne, kommer barnet till godo, men faderns och moderns lif förkortas. Det synes mig, såsom skulle detta förhållande gifva mig ökad anledning till den djupaste föräldravördnad. Säkert är, att jag var ett friskt barn af föräldrar, som med tiden blefvo sjukliga.

Den goda helsan stod i förening med en mycket stark aptit, men den saken förhöll sig dock på sitt eget sätt. Jag hade en viss förmåga att, så att säga, organisera min aptit. Jag kunde äta likt en varg, men jag kunde också nöja mig med ganska litet. Att spisa god mat var och är ännu för mig mera ett nöje för ro skull än ett behof. Men detta nöje har roat mig mycket, dock så, att jag haft den mycket nyttiga

35

egenskapen att kunna i egentligaste mening »rätta munnen efter matsäcken», såsom ordspråket säger. Jag kan nästan säga, att behofvet utaf mat och dryck är för mig hvarje gång jemt så stort, som jag vill, att det skall vara. Jag gör en stor skilnad mellan en förnuftig »gastronomi» och den glupska »gourmandisen». Jag har två aptiter, en stor och en liten.

Det, som jag säger om min goda helsa, behöfver en förklaring, som lyder så, att jag visst icke har varit otillgänglig för sjukdomar, men hvarje sjukdom, som angripit mig, har alltid framträdt i sin lindrigaste form. Jag kan icke säga, såsom man någon gång hör yttras af friska och starka personer, att de aldrig varit sjuka. Jag har varit sjuk flere gånger, men jag har aldrig varit illa sjuk. Jag hade, såsom barn, kikhostan, jag hade messlingen två gånger, hvilket lärer vara ovanligt, första gången såsom litet barn, andra gången, när jag var tolf år gammal. Jag hade frossan vid femton års ålder, en lindrig nervfeber, när jag hade fylt mitt adertonde år, ett lindrigt bröstlidande, när jag befann mig på tjugufemte lefnadsåret, blodstockningar åt hjernan, när jag var inne på trettiotalet, och vid samma tid en lindrig gastrisk feber. Från mitt femtionde år har jag erfarit en, tid efter annan, särdeles under sommartiden återkommande ansats till sockersjuka. Men allt detta har hvart och ett i sitt slag varit ganska lindrigt. Och då jag vid några och sextio års ålder erfor ett par anfall af stranguri och en s. k. blåskatarr, som var temligen envis -- han räckte från februari månad till november -- hade sjukdomen dock ingen makt att försvaga kroppskrafterna. Blåskatarren var besvärlig, till och med plågsam, men när dagarne kommo efter genompinade nätter, befann jag mig så kraftfull till kropp och själ, att jag var fullkomligt oförhindrad att sköta mina dagliga göromål. Ett anlag till hemorroider har jag, hvilket är både fäderne- och mödernearf, men detta har aldrig gjort sig kändt på något smärtsamt sätt, så framt icke strangurin möjligen var af hemorroidaliskt ursprung. Ett visst anlag för hypokondri -- ett fädernearf -- har jag erfarit, men lindrigt och ej utan bestämd anledning af icke kroppslig art. Korteligen sagdt, det förefaller mig, såsom funnes i min kroppsliga natur en mycket stark förmåga

36

att återkasta sjukdomens angrepp, och jag drager derutaf den slutsatsen, att jag ursprungligen har varit danad att uppnå en mycket hög ålder. Men nu under de sista åren -- 1881 och följande -- har jag börjat komma på andra tankar. Jag har erfarit vissa tecken, icke i min kroppsliga varelse, men i själens innersta djup.

Jag återtager minnesransakningen i kronologisk ordning för några år under skolpojkåldern. Min första skolgång var -- jag kan så säga -- enskild undervisning i en offentlig skola. Stadsskolan i Köping var icke en lärdomsskola; undervisningen stannade vid räkna och skrifva, kristendomskunskap, litet historia och geografi samt tyska språket. För mig, som var ämnad att -- såsom det nu mera kallas -- gå på latinlinien, passade denna läroinrättning icke, men läraren passade så mycket bättre. Skolans rektor var en man med goda studier och ett särdeles lyckligt sätt att handleda barn. Nu tillgick så, att jag läste mina särskilda lexor, men läsningen försiggick inne i skolsalen. Jag satt bland de andra gossarne, men när de räknade sina siffertal och läste Stridsbergs tyska lärobok, var Strelings latinska grammatika och Yckenbergs latinska elementarbok det första och det sista för mig.

Och i denna läsning var jag icke ensam; min lärare hade en son, jemnårig med mig; vi läste samma lexor och lekte samma lekar, men med de öfriga skolgossarne hade vi ej mycket gemensamt. Alldeles på två man hand voro vi likväl icke, ty min lärare hade gossar inackorderade i sitt hus, hvilka läste privat. De voro söner af familjer i orten. En af dem vill jag nämna, ty hans minne intresserar mig. Han var en god och älskvärd gosse, namnet var Erik Reutercrona; fadern hade varit öfverste vid södra Skånska infanteriregementet och hade afsked med generalmajors titel. Familjen bodde på landtegendomen Strö i Köpings landsförsamling.

Närmaste läs- och lekkamraten var dock Göran Stenman, sonen af min lärare. Den barndomsvänskapen höll stånd, så länge lifvet räckte, d. v. s. till dess att Stenman i sin medelålder gick ur verlden. Det var en tid under ynglingaåldern,

37

då vi ej mycket träffades, men sedan kom en annan tid, då barndomsvänskapen upplifvades och jag åtnjöt mycken glädje, vänskap och gästfrihet i hans hvardagstrefliga umgänge. Såsom gossar trifdes vi godt med hvarandra, ehuru lynnena voro olika; han var sangvinisk och känslofull, jag var lugn och ansågs hafva ett flegmatiskt sinnelag. Han grät tidt och ofta, jag fälde nästan aldrig en tår. Men vi voro godsinta gossar, och han blef icke misslynt, när jag skämtade med honom för det han var så känslosam. Och eljest voro våra tycken de samma; vi voro roade af läsning och hade icke svårt att lära oss våra lexor. Det fans hos Göran Stenman en i hög grad trofast kamratvänskap. Jag tackar honom inför Gud, ty jag vet, jag såg, jag erfor, att han var mig i alla lifvets skiften verkligen och varmt tillgifven.

Rektorn eller, såsom han sedermera titulerades, pastor Stenman var en man med sundt omdöme och en ren karakter, en rättskaffens prest och en kärleksrik ungdomslärare, äfven intresserad i litteratur, och egde en för hans lefnadsvilkor ej obetydlig boksamling. Ett hufvuddrag i hans karakter var en hög grad af anspråkslöshet, en stor obenägenhet att träda fram för verlden. Hans hustru var ett bland de exempel jag har sett, att ett fruntimmer kan besitta verklig bildning utan att ega förfarenhet i den granna verldens talanger. Många äro de, som hafva stort skäl att med tacksamhet ihågkomma pastor Stenman och hans maka. Ty deras hus var i trettio år ett verkligt föräldrahem för andra familjers barn. Der voro gossar i skolåldern inackorderade, den ena generationen efter den andra, så att när jag efter några och tjugu års förlopp besökte Stenman och hans maka på deras gamla dagar, såg jag der en uppväxande krets af gossar, som läste sina lexor alldeles på samma sätt, som jag hade läst på en tid, som då var blifven en forntid för mig. Det Stenmanska huset var vidt berömdt för den förträffliga omvårdnaden samt god undervisning. -- För mig kunde inackordering ej komma i fråga, då jag hade mitt eget föräldrahem i samma stad; jag gick till och ifrån, med bestämda lästimmar. Jag omfattades med öm tillgifvenhet, hvilket utgör ett af mina käraste minnen, hvarmed förbinder sig tacksamheten för den verkliga

38

vänskap, med hvilken de Stenmanska makarne omfattade mina föräldrar.

Det var således mycket väl bestäldt med min skolgång. Hvad beträffar sjelfva läsningen, var latinet den egentliga lärdomskällan, som dock snart utvidgades till att äfven omfatta grekiska språket. Och i latinet uppsteg jag från Yckenbergs elementarbok till Cornelius Nepos.

Vid denna samma tid började jag äfven få mina små begrepp om politik. Min far vistades i Stockholm såsom riksdagsman hela året 1823. Hans bref till min mor innehöllo politiska nyheter, som hon berättade för sin gosse och gossen åhörde med största uppmärksamhet och bevarade i godt minne. Jag fick höra talas om de politiska stämplingarna, hvilka sades hafva varit å bane mot konung Carl Johan, så ock om fransmännens krigståg i Spanien och grekernas uppror mot turkarne. Dessa tilldragelser äro de första i Europas historia, som jag icke blott känner genom läsning i böcker, men äfven minnes.

En tilldragelse inom familjen blef mycket bestämmande för hela den följande tiden. Min far sjuknade i Stockholm; den egentliga sjukdomen hade väl sin öfvergång, men efterföljdes af en beständig sjuklighet, som räckte till lifvets slut. Detta förhållande verkade på stämningen inom huset. En dyster skugga bredde sig ofta öfver familjelifvet.

Detta gäller i synnerhet om början af det följande året 1824. Min far kom hem från riksdagen kort före julhelgen med förstörd helsa, men tillståndet förbättrades något under årets lopp. -- Min skolgång hos Stenman fortfor, men dock ej alldeles oafbrutet, ty jag fick medfölja på tvenne resor, som föräldrarne företogo under sommaren.

Den första resan gälde ett besök hos slägtingarne i Upsala, min mors syskon. En sådan händelse som en resa ända till Upsala var något märkvärdigt för den åttaårige gossen. Jag hade sett Upsala en gång förut vid fem års ålder, men tre år voro sedan den tiden förlidna; tre år äro en lång tid vid den åldern.

Ännu större var dock märkvärdigheten, när senare på sommaren jag fick medfölja på en resa till Norrköping till

39

besök hos min farbror och hans familj. Sjelfva resan genom Södermanland hade sina egna nöjen. En dag tillbragtes hos en slägting, bergsrådet Rothoff, som bodde på sin egendom Lagersberg nära Eskilstuna. Der var obeskrifligt roligt, hvarom jag skall tala mera längre fram.

Stället Lagersberg ansågs för en god egendom, särdeles för qvarnen och det stora fisket i Hyndevadströmmen, i synnerhet ålfisket. Den ål, som der fiskades, var större och mustigare än annan ål. Större herregård än Lagersberg var väl dock Juleta, hvarest äfven gjordes uppehåll under resan med besök hos ställets egare, friherre Palbitzky och hans friherrinna, som voro bekanta med mina föräldrar. Så präktigt ställe hade jag aldrig sett, och då jag nu äfven visste, att der hade fordomdags funnits ett kloster, så låg deruti ett näringsämne för min historiska fantasi.

Från Juleta gick färden förbi de vackra och praktfulla herresätena Fornby och Säfstaholm samt Reymyra glasbruk. Slutligen anlände vi till Norrköping; den härliga strömmen med vattenhjulen, som drefvo fabrikerna, gjorde ett hänförande intryck. Himmelstalund och Saltängen minnes jag, så ock ruinerna, som stodo qvar efter den stora branden, som hade förstört en stor del af Norrköping år 1822. I min farbrors hus -- han var egare af en klädesfabrik och ett färgeri -- hade jag mycket roligt i lek med mina kusiner, i synnerhet två små flickor, som voro jemnåriga med mig eller litet yngre. Vi sprungo i trädgårdarne, och deremellan berättade jag sagor för dem och för en annan liten flicka, Kerstin Arosenius, en dotter af en bland hufvudmännen för det stora fabriksbolaget Söderberg och Arosenius. Bland särskilda nöjen minnes jag besöken vid det vackra stället Gryt, tätt invid staden, och, på längre afstånd, egendomen Hult samt en båtfärd med vefslup på strömmen till den vackra egendomen Hendelö.

Dessa resor till Upsala och Norrköping blefvo ej utan sin verkan; en ny flod af intryck hade gått in i det åttaåriga hufvudet.

Året 1825 började med lust och glädje inom umgängeskretsen, bröllop och derpå följande sällskapsnöjen inom familjerna. Borgmästaren i Köping, lagman Schenström, firade sin

40

dotters bröllop med en officer vid Vestmanlands regemente, friherre Lowisin. Lagman Schenström var ej blott borgmästare i staden, men äfven häradshöfding i Åkerbo härad och en bland de anseddaste män i provinsen. De vidsträckta förbindelser han hade föranledde, att bröllopsgästernas antal blef, man kan säga, oerhördt stort. Jag hörde omtalas, att ej mindre än 210 personer voro bjudna till den bal, hvarmed dagen efter bröllopet firades, och 174 personer voro verkligen närvarande. De bjudnes antal på sjelfva bröllopsdagen var 68. Jag antecknar dessa siffror såsom betecknande drag, hurudant umgängeslifvet kunde vara bland den välmående medelklassen på den tiden. Jag, så minderårig jag var, fick vara med på annandagskalaset. I dansen kunde jag ej deltaga och hade ingen smak för det nöjet, men jag njöt så mycket mera af den rikliga välfägnaden i mat och dryck. Den lilla aptiten var alldeles bortlagd, den stora begagnades så mycket mera.

Men efter all denna glädjen kom svarta sorgen. Den glade bröllopsvärden lagman Schenström bar döden inom sig, och sjukdomen utvecklade sig snart, så att dödsdagen blef redan den 19 mars. Hans enka öfverlefde honom några år (1825- 1832) och fortfor att med sin familj utgöra en bland de aktningsvärdaste medlemmarne i umgängeskretsen. Lagmanskan Schenströms person utgör åter igen ett exempel, huru en stor hushållsduglighet hos ett fruntimmer kan förenas med en stark och ädel själsodling, jag ville säga hjertats bildning; men förståndet hade också sin del deri, fastän bokstudier och allehanda konstfärdigheter der icke funnos.

Kort efter lagman Schenströms död följde ett par andra dödsfall inom sällskapskretsen, och slutligen inkom döden äfven i mitt hem och bortryckte min fars medhjelpare i embetet, pastorsadjunkten, som hörde till umgänget i familjen. Jag antecknar detta dödsfall för ett par omständigheters skull, som beteckna, hurudant sinnelag jag hade vid nio års ålder. Jag blef funnen en dag före begrafningen, sittande med min bok i handen invid den obetäckta likkistan, der den döde låg i sin svepning. Der hade jag valt min plats för att sitta och läsa i en rolig bok, det var ett dubbelt nöje att läsa i boken och att se på liket emellanåt Jag har förut nämt, att jag

41

icke var mycket mörkrädd, jag får nu tillägga, att likrädd var jag icke heller. -- Den andra småsaken, jag antecknar, är den ledsnad jag erfor, då jag vid hemkomsten från skolan en dag fick höra, att liköppningen hade egt rum under min frånvaro. Jag tyckte, det skulle varit mycket roligt att se menniskokroppen öppnad och skåda inelfvorna, huru de sågo ut.

För öfrigt gick året sin gång enformigt och hvardagstrefligt. Jag företog mig att föra en dagbok, i hvilken jag antecknade, huru hvarje dag passerades. Jag är ledsen, att jag icke har qvar denna handskrift.

Kamratkretsen hos Stenman hade nu ökats, så att vi voro sju gossar i en liten vindskammare i komministergården, der Stenman nu bodde, sedan han från att vara rektor i skolan hade blifvit komminister i församlingen.

Hvad har blifvit af dessa sju, som voro på förslag att blifva folk? En af dem blef just ingenting, en annan blef öfverliggarestudent i Upsala och dog i stort elände; en tredje blef filosofie doktor och lärare vid ett större läroverk, två blefvo landthushållare och en, nemligen Göran Stenman, blef sin faders efterträdare i embetet, ehuru icke genast efter honom.

Året 1826 medförde en stor förändring. Tiden var nu kommen, då jag skulle skickas ut i verlden, d. v. s. komma in i Vesterås offentliga läroverk och således lefva i en större kamratkrets och på annat ställe än hos pappa och mamma. Men inträdet i Vesterås egde ej rum förr än på hösten, större delen af året var jag hemma.

Och under den tiden erfor jag vid tio års ålder min första ansats till hypokondri. Påskhelgen var gången, min bror, som var en stor skolgosse i Vesterås, hade varit hemma under påskferierna och medfört en jemnårig slägting och skolkamrat, vid namn August Hallander. Jag hade haft mycket roligt af dem; det kändes tomt, när de reste, och tomhetens känsla var sådan, att jag nästan ville kalla henne en flägt af ett hypokondriskt lidande. Men det hade sin öfvergång inom några dagar.

Våren och början af sommaren voro sorgliga. Min far var mycket illa sjuk, och man befarade en dödlig utgång. Men

42

helsan förbättrades under sommaren, och glada dagar lefdes under ett i högsta grad kärkommet besök af min fars närmaste ungdomsvän, Carl Arosenius. Namnet intager en bland de allra högsta platserna bland mina minnen för en särskild orsak, som jag kanske längre fram kommer att nämna. Carl Arosenius hade idkat en vetenskaplig verksamhet af sådan art, att han var blifven ledamot af Vetenskapsakademien. Men hans yttre lefnadsställning var dock en helt annan, han var klädesfabrikör i Norrköping. Mellan honom och min far egde en, jag ville nästan säga romantisk ungdomsvänskap bestånd hela lifvet igenom. Nu gjorde Arosenius med sin personlighet också ett mycket starkt intryck på mig, hvilket väl till någon del, men icke helt och hållet, hade sin grund deri, att jag visste, det han var min fars förtrognaste vän. Jag erfor i en senare tid, att jag hade en mycket stor mottaglighet för intryck af en sådan personlighet som hans. Han väckte då hos mig en mycket stark känsla af kärlek och förtroende. Jag känner ännu i dag såsom en stor förlust, att jag aldrig kom i tillfälle att rätt mycket begagna mig af hans lärorika umgänge.

För öfrigt sprang jag under sommaren med kamraterna i Stenmans skola; vi läste och vi lekte, vi badade i den forsande Jämmertunabäcken. Jag läste roliga böcker, jag var förtjust af Walter Scotts roman Kenilworth, och deremellan tog jag min rika skörd af bärbuskarne i trädgården. Slutligen kom hösten, och jag inforslades till Vesterås.

[1] Smärre skrifter af W. E. Svedelius. D. 1, s. 76.

[2] Geijer, Samlade skrifter. Afd. 1, D. 3, s. 3. Orden finnas äfven i den äldre upplagan af Geijers »Minnen», som utkom 1834.