Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mycket olycklig menniska. Men jag räknar mig icke så,
ty detta sorgens svarta minne, som reser sig upp ur den
bittraste smärtas blodröda sår, mot hvilka tidens magt, som
säges läka alla sår, har visat sig efter femtio års förlopp icke
ega annat botemedel än palliativerna af en mycket otillräcklig
läkarekonst, detta minne är mig dock så kärt, att jag icke
för verldens gladaste nöjen vill skilja mig derifrån. Jag känner,
att det är sant, som jag har yttrat en gång i ett offentligt tal,
att »det är en bättre börda att bära saknadens smärtsamma
tyngd än minnets fattigdom, att man icke har egt någonting,
som förtjenar att saknas, icke upplefvat någonting, som är
värdigt att minnas, icke känt någonting, som gaf oförgängliga
intryck».[1]
Och likväl är denna tilldragelse i mitt lif en i sig sjelf
mycket enkel sak, som kunde vara berättad med några få ord,
men för mig personligen är samma sak visst icke enkel, och
jag fruktar, att orden i berättelsen blifva alltför många. Men
jag talar dem, jag skrifver dem för min egen räkning, ingen
menniska behöfver besvära sig med att läsa skriften, och då
kan jag ju få skrifva, huru mycket jag vill. Svårt vore det,
ehvad jag skrifver mycket eller litet, att göra begripligt för
någon menniska, huru en sak, ej större än denna, kan vara
för mig så mägtig och stor, som hon verkligen är. Ty detta
beror på arten och beskaffenheten af min personlighet, sådan
naturen har danat den samma, och då jag icke begär att samma
sak skall ega ett sådant intresse för någon annan menniska
– hvilket vore en dåraktig begäran –, så må det dock
tillåtas mig att sjelf vara intresserad af min egen person. Jag
har tegat i femtio år, nu vill jag tala, jag gör det skriftligen
för mig sjelf. Den, som tycker att det långa talet är tråkigt,
slipper höra derpå; han kan lemna skriften oläst.
Men jag kan icke neka, att ju det förefaller mig, såsom
här vore en »antropologisk kuriositet». Och om någon gång
en yngling, en sådan, hos hvilken ungdomen icke är blott
kroppslig,[2] men som känner några vingslag af det unga lifvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
